3 år sedan...

    Idag är det exakt 3 hela år sedan jag och Jonatan träffades för första gången utanför skolan, alltså på fritiden. Det var torsdag, höstlov och massa snö. Vi skulle vara hos mig och jag gick och mötte han i centrum. Jag tyckte det var så pinsamt att mamma tvingade mig att gå och handla samtidigt, det är liksom inte det första man vill göra med någon man knappt känner, men jag antar att mamma inte brydde sig. Vi gick i alla fall till Ica och handlade och sedan gick vi hem till mig. Jag tyckte det var så himla pinsamt och jag frös sönder, men jag tänkte nog inte alls på det eftersom jag var tvungen att tänka på att inte göra bort mig totalt. Det blev ju inte mindre pinsamt när vi väl kom hem och mamma skulle hålla på och hälsa osv, men mina syskon tyckte i alla fall om honom.    Vi satt i alla fall tysta och kollade på film hela tiden, väldigt pinsamt det med eftersom det var skräckfilm och jag egentligen var hur rädd som helst och ville både börja skrika och gråta flera gånger men var tvungen att hålla tillbaka det. På den tiden var jag väldigt osäker på om det skulle bli någonting mellan oss. Jag kände någonting långt inne men jag hade ingen aning om vad det var eller hur det skulle utvecklas. Jag trodde faktiskt inte att Jonatan var rätt för mig. Jag tyckte han var söt och snäll men han hade nästan ingenting av det jag letade efter hos killar. Han har fortfarande knappt något av det men han är perfekt för mig. Jag tror inte att man ska ha såna krav på killar man ska vara tillsammans med. (det ska jag ta upp i ett annat inlägg)   Men i alla fall. Allt detta hände för 3 år sedan och det var då hela mitt liv förändrades. Tänk om vi inte hade träffats den dagen, vad hade vi gjort nu då? Det har jag ingen aning om och jag tror inte jag vill veta det heller för Jonatan är den bästa pojkvännen men kan tänka sig. Jag kan inte se en framtid utan honom och han är bara helt perfekt.    Tack för att vi träffades just den dagen, just den tidpunkten och just vi två. ♥   Be the perfect you