Everyone is unique. It´s the same thing as no one is.

Vet inte längre vem jag är..Jag har alltid varit säker på det, alltid. Men jag har blivit förvirrad. Jag har alltid varit den som inte bryr som om vad folk tycker och tänker om mig. Egentligen bryr jag mig inte så mycket nu heller. Men vet bara inte hur jag ska vara för att bli accepterad i min omgivning. Har alltid varit den lite killiga typen av mig. Ni vet.. gillat att göra killgrejer som att spela datorspel, leka krig, brottas osv.. (krig och brottas var dock mer när jag var lite yngre) Men iallafall då har jag många gånger fått höra att jag är för killig av mig. När man har försökt ändra det och kört lite tjejigare stil te.x haft tajtare kläder och lite smink = brytt mig om hur jag ser ut. Så har jag fått höra hur mycket jag förändrats. Av några på possetivt sett och av några på ett dåligt sett.. Nu vet jag inte längre hur jag ska reagera när folk pratar med mig. Ska man alltid fejka och vara glad? Eller är det okej att inte må bra? Jag vet faktiskt inte längre. Ibland känns det bara helt meningslöst att bry sig om något. Som att man inte pallar prata med någon. Måste man ha en anledning för att känna så? Eller kan folk kanske börja acceptera att man inte har någon anledning?Jag känner att jag alltid måste vara så lagom av allt. Inte för killig, inte för tjejig. Inte för glad, men inte för deppig. Bry mig om saker men inte överdrivet mycket. Ni kanske fattar grejen? Jag har alltid vetat vem jag är. Jag har alltid varit mig själv. Tills allt började gå neråt. folk förendras. Man tröttnar på vissa människors beteende i olika sammanhang. Vill bara att folk ska låta mig vara. Så jag kan vara som jag är. Så jag kan hitta tillbaka till den jag är.Är det för mycket begärt ?  Jag vet inte...