bryta ihop och komma igen

Det blev riktigt roligt i lördags, mycket roligare än vad jag trodde iaf! Men gårdagen var inte alls lika rolig när jag hade en riktig riktigt riktig skitdag. Tror allt kom över mig på något sätt.. Det går så himla bra mellan mig och Daniel, han har på onsdag varit borta i 4 veckor. Och som sagt, det går så bra hela tiden.. Men igår var jag vrång, ledsen och förbannad (mestadels för att jag SAKNAR han och vill VARA MED HAN) och när jag bryter ihop, då bryter jag ihop. Sen vet jag att det inte bara var det i grunden, det snurrar mycket i huvudet pga annat och orken är slut. Men efter mängder av tårar under många timmar och världens bästa kille (på skype) blev det lättare. Pussade Daniel hejdå (ja, genom skype..) innan jag packa ihop sakerna och åkte upp till knutte. Kändes som helt fel kväll att sitta hemma och glo! Och där var som vanligt världens bästa big mama. Hon hade fixat matlåda och tvättat. Delade med mig om kvällen innan vi satte oss på golvet i vardagsrummet och kollade igen kort på brorsan. Frågade henne om det var jobbigt, men hon sa att det gick bra, att man på något sätt måste gå vidare. Och det hälpte hon oss med. Och om man ska släppa loss på tankarna lite mer, så undrar jag om folk inte tycker att man, en i min situation, ska "gnälla över småsaker" för man har varit med om så mycket värre. "Du har förlorat din bror, att din kille som du är nykär i åker ifrån dig i 10 veckor är ju iiiiiiiiiiingenting" och jag vet att jag själv har sagt det, att har jag klarat av det jag har gjort tidigare klarar jag av detta! Men nu vet jag, det går inte att jämföra allt med brorsan. För då ska till exempel Daniel kunna vara otrogen, dumpa mig med lägenheten helt ensam och aldrig mer vara kontaktbar, men jag ska inte deppa ihop, för jag har varit med om så mycket värre? Förstå mig rätt, man kan aldrig någonsin jämföra för det är helt olika saker. Men då kan man heller inte jämföra smärta, för jag känner olika för olika saker, som alla gör! Det gör förbannat ont att vara ifrån Daniel nu när jag är såhär nykär som det enda jag vill är att få ha han brevid mig. Och det gör forbannat ont att inte ha bobbo med längre, att veta allt han fick gå igenom. Men dom här förbannade onda smärtorna är ju olika, för det är inte i närheten av samma sak. Daniel är i liv, han är min kille och snart är vi tillsammans igen! Men ändå måste man få tycka att det är jobbigt, trotts att man har varit med om är - så mycket värre. Men självklart, man får en annan syn på saker. Och man får Aldrig ta någon förgivet, man måste komma ihåg det. Samtidigt som man måste leva en normal vardag - man måste gå vidare. Blev säkert något missförstånd men såna här saker är inte så lätt att få ner i ord, speciellt inte då jag inte är någon skrivare, utan en pratare. Nu är jag helt slut, ska ta med världens finaste hund som ska sova hos mig och krypa ner i sängen. Godnatt!