bränner av oskulden...för andra gången?

Då kör vi igen. Back on track! Again.. Tidigare har jag skrivit för att det verkade roligt, intressant att se om någon var intresserad av ens vanliga svenssonliv. Det gick ett tag, jag slutade skriva och därefter tog jag bort allt. För det tillhörde ju det förfluta, vem bryr sig om det nu? Ibland funderar jag på hur mycket man får förtränga egentligen? Det är ju fortfarande mitt liv och tid jag har levt, det räknas ju också! Denna gång skriver jag för jag känner ett lite "måste" till det, ett svar på tal.. Och varför? Jag har träffat världens finaste kille, Daniel. Sen den 3 juni har vi inte kunnat släppa varann, det var som att det klickade direkt, första gången vi träffades. Ingen av oss hade planer på detta, eller ens ville det. Jag hade gått ur en 2års förhållande, han levde det härliga singel livet och planderade sitt livs långresa. Men där satt vi på en grillfest jag hade på knutte och efter den natten har vi varit ifrån varann max 15 nätter och alla utom en har varit pga att någon av oss har varit ifrån ludvika. Och sen han sa upp sin lägenhet i slutet av sommaren har vi trängts i min 1,20 säng under samma täcke och att få somna varje kväll med honom tätt tätt intill sig och få vakna av kramar och pussar känns helt fantastiskt. Att få vakna lycklig varje morgon och hur trött jag än är och hur lite jag än har sovit vaknar man glad och mornarna som jag annars hatar, det gör jag fortfarande dock lite mindre bara, flyter på så enkelt och direkt jag åker till jobbet som även också känns så mycket enklare längtar jag hem till Daniel. Kvällen den 26 september efter våran mysiga hotellhelg sa Daniel att, "nu tycker jag det är dags att vi blir tillsammans" och där kom även tryggheten. Men även, blandade känslor.. Lyckligare och kärare än någonsin men som ni läste tidigare - han levde det härliga singel livet och planderade sitt livs långresa. Den 29 december åker han iväg på resan. Och det är lite här "måstet" för mig att skriva detta kommer.. Vi visste sen dag 1 att han skulle åka och att han skulle vara borta länge. Och även om det "klickade" direkt och det blev så intressant, trodde man inte att man skulle bli såhär kär. Så fort! Att det skulle avta, att vi inte skulle sova med varann natt efter natt efter natt och verkligen vilja det. Att redan då sakna han när vi inte var med varann.. Efter en tid kom pratet och känslorna, han skulle ju faktiskt åka! Och även om det då var ca 6 månader kvar så var vi lite tvungna att bestämma hur vi skulle göra.. Man vill ju inte kära ner sig ännu mer och sen så ska det avbrytas pga av att han åker. Vi sa att vi skulle köra, vi ger det ett försök, det kan ju ändå funka! Men om jag ska erkänna fanns det något tillfälle då jag var påväg hem till han för att avsluta det hela. Men sagt och inte gjort, det gick inte. Det gick att tänka det och förbereda det men inte att "genomföra det" för direkt jag träffade han ville jag inget annat! Jag ville vara med Daniel. Jag var och är kär i han!  6 månader är lång tid ifrån varann. Ett halvår. Klart det går, om man varit tillsammans flera år och tryggheten var större än något annat. Men 3 juni till 29 dec är bara nästan 7 månader. Vi började prata om mina möjligheter för att kunna åka och hälsa på han och grabbarna. Det skulle vara våran möjliget att gå all in och köra.. Jag pratade lite om detta med Karin på jobbet och möjligheterna fanns, till 6 veckors ledigt mars-april, som är mitt under hans resa. Detta prat med Karin slutade med att jag ringde henne en kväll, jag var så nervös att jag skakade i hela kroppen och kunde inte hantera situationen. Tänk om jag skulle få ett nej av niklas? Då skulle vi avsluta, det sa vi, eller iallafall jag! Jag skulle inte klara av att inte få träffa Daniel på så lång tid utan då fick vi se vart vi stod när han kom hem. Karin stöttade mig och morgonen efter detta samtal gick vi tillsammans in till Niklas och jag förklarade situationen med gråten i halsen och en nervositet så jag ville kräkas. Fick som sagt fram det jag ville och avslutade med min skakiga röst att jag var så nervös. Han frågade varför och med gråten fortfarande i halsen fick jag fram att det var så viktigt för mig. Och där satt han, världens bästa chef och sa- inga problem! (med ett leende) Jag fick fram orden om det var okej för mig att boka och svaret blev- boka på! (med ett leende, igen) Karin höll med han, jag som var så nervös kände hur tårarna tröck på innan jag (tydligen) kläckte ur mig- åh herregud och igår då gick min bil igenom besiktningen, herregud alltså, innan jag gick iväg och skrev sms till daniel och min syster - jag fick ledigt!!!!! Sprang runt till alla på jobbet och berättade nyheten och fick jätte glada kommentarer tillbaka. Men för mig var det inte bara ledigt, jag fick även en framtid med Daniel. Och tro mig, vi har pratat om detta, nästan alldeles för mycket. Jag har gråtit, vi har vridit och vänt på det hela, jag har haft hemska kvällar med världens värsta humör med frustation över situationen. Men nu, vi har pratat klart om det, vi har rett ut allt. Och jag är förberedd. Den 29 dec åker han och andra veckan i mars åker jag ner till han i 6 veckor som även kommer bli ett jätte äventyr för mig såklart. Efter dessa 6 veckor åker jag hem och väntar hem han, min kärlek, till vårat hem. Våran fina 2a som vi kommer få tillsammans. Jag är kär. Jag är lycklig. Och jag vet att detta är rätt, för jag kommer inte hitta en bättre kille. En kille som är precis det jag behöver, den perfekta motsatsen och någon som gör mig bättre. Då är det värt att gå igenom detta! Så, här är mitt svar till alla rynkade ögonbryn och allt prat. Och även en stor kram med kärlek till mina fina vänner och familj som har hjälpt mig fram till detta beslut.       Kram och Godnatt.