SJUK VÄRD VI LEVER I

Helt ärligt hur långt ska det gå? Är det detta som kallas verklighet? Isåfall vill jag leva i fantasin.Hela mitt område där jag bor i nu är avspärrat, trodde att det var något litet skämt ungdomarna i trakterna ställt till med. Men nej.. Jag såg rätt. Polisen hade spärrat av det. Varför? Jo, för att en kille blivit skjuten. Precis utanför där jag bor. Kan ju säga att jag aldrig tänker gå själv hem längre. Saken blir inte bättre med att jag en gång blivit utsatt av att ett gäng skrikit en del saker efter mig när jag vart på väg hem en kväll. Men det tar vi inte nu. Asså jag är seriöst knappt förvånad. Förr när jag vart yngre var det jätte fint och barnsäkert område. Man kände sig helt enkelt trygg både som barn och förälder. Men när sånt här händer? Ah, då vettefan!     sur sara