Sometimes, you just want to give up everything and start over again.

jag blir så trött när folk ger sig själva tillåtelse att köra över. Att alltid höra sina fel och brister. Att aldrig få tro att man verkligen är någon som betyder, som betyder allt. Det är tröttsamt att ge allt för någons skull och få en smula tilllbaka.  Ibland känns allt så meningslöst, ingen verkar ju ändå märka om man gör rätt eller någonting bra? Tänk att ordkan betyder så mycket, och påverka en så mycket. Trodde jag aldrig. Det är lätt att säga att man ska vara stark och positiv, men ett helvette att alltid le även fast man helst av allt vill skrika rakt ut eller gråta så mycket att man tillslut får ont i bröstet och huvet och får hicka. För så känns det nu, och jag vill inte vara så liten längre, jag viill att folk ska se mig med iallafall lite respekt och medkänsla. Jag vill att ni ska fatta. Vissa dagar känns orden värre än andra, varför? Jag vill inte känna såhär längre, jag vill hitta mitt gamla jag som fanns där någonstans. Varför är det lättare att trycka ner någon svagare? Borde man inte få sämre samvete då?..    Behövde bara skriva av mig lite..    Hej iallafall! Har haft en toppenkväll men Evelina och Sofie! Lagade mat tillsammans och sådant mysigt, det behövdes verkligen. Tänkte blogga mer imorron, är stentrött nu. Ha de gott sålänge!