- so how come when i reach out my finger, it feels like more than distance between us

Knyter händerna och kramar åt ordentligt. Det är så jag gör nu för tiden när ilskan kokar inom mig.Lutar bak huvudet för att hindra tårarna från att falla från mina tårfyllda ögon. Det är så jag gör när jag inte vill visa mig svag.  Jag vet inte vad som har tagit till mig men på senare tid har jag fått svårare att visa känslor. Varför? Varför nu? Jag har alltid varit så duktig på att visa dem i fel situationer annars men helt plötsligt försvinner allt. Jag döljer alla mina känslor i en labyrint. Alla som finner vägen finner mina känslor ihopklumpade där i slutet.Vem gör det då? De jag kan lita på. De som faktiskt tar sig tiden att bry sig och kolla hur jag mår. Det är de som finner vägen genom labyrinten. Jag förstår inte varför jag skriver så djupa texter, jag förstår inte heller varför jag skriver överhuvudtaget. Men det hjälper mig, och er, att förstå mig. Jag är en komplicerad person med komplicerade tankegångar. Jag liksom tänker på sätt som andra inte tänker på ibland. Det är något som kan vara jobbigt men även något som gör mig stolt. Jag liksom vet att det är något som gör mig lite unikare. Jag brukar undra om någon läser de här texterna, det lär jag ju inte få veta. Jag vill alltid sluta skriva för att jag anser att det kan vara en dålig idé att öppna sig på bloggen. Det kan bli för öppet. Men jag fortsätter. Vill ni att jag ska fortsätta?