Oh, how I wish that was me.

Mycket har hänt i mitt liv sen jag skrev här sist. Tänker inte skriva allt. Men en sak ska jag iallafall berätta om..I måndags.. Den måndagen kan ha varit en av de underbaraste dagarna i mitt liv, men även den värsta. Jag såg One Direction, jag stod en meter ifrån dem. Det var på arlanda, men alla som var där skrek och sprang efter dem och puttades och så.. Man fick ingen chans att hejja på dem. Hela den här tiden jag hade väntat på den stunden, allt raserades. Jag kunde inte göra någonting. Jag grät nästan. Hur stor är sannolikheten att jag kommer få träffa dem? Inte stor alls. Jag förstår inte hur man kan vilja träffa någon så mycket. Jag vill verkligen. Det är smärtsamt, folk kan säga att de känner igen sig.. Men jag tror faktiskt inte det. Jag brukar gråta när jag tänker på hur fin Harry är. Jag brukar ligga och tänka på exakt vad jag skulle säga till honom om jag fick chansen. Men den lär aldrig komma.. Jag måste vakna upp ur det här, men jag vill inte. Allt jag vill är att träffa dem. Jag vill berätta allt för Harry. ALLT. Jag drömmer vidare.