- det var aldrig vad jag ville

Jag har aldrig velat visa mig sårbar, jag har alltid döljt mina djupaste sår och mina synligaste ärr. Jag har aldrig gråtit öppet, aldrig ens velat gråta inför mina närmsta vänner. Jag vill inte visa att jag inte är så stark som alla tror, vill inte visa att jag faktiskt sjunker djupare hela tiden. Jag trodde inte att det gick, jag trodde att jag redan var på botten. Jag ville bara vara lycklig, för en gångs skull. Men istället vändes allt mot mig och jag blev den onda och elaka häxan. Jag blev den som gjorde allt på fel sätt. Det är lätt för er att säga att jag alltid är så glad, men innerst inne är jag inte det.. Inte längre. Jag vill bara ställa mig och skrika rakt ut, men vad skulle det tjäna till? Tusen blickar vända mot mig, tusen frågor ställda till mig. Tusen frågor jag inte skulle kunna besvara. Så nu sitter jag här och känner hur mina tankar långsamt river upp allt som en gång var läkt. Jag får börja om, börja om på nytt. Börja om med att läka allting, börja om med alla sömnlösa nätter och torka alla ostoppbara tårar. Det är vad jag får göra nu. Börja om. Frågan är bara, kommer jag komma upp? Och om jag kommer upp. Då är frågan, kommer jag falla tillbaka?