TANKARNA BARA SNURRAR

Detta är en klyscha, men så sant. Jag vet inte hur många gånger jag tror att allting ska lösa sig bara för att jag vill så enormt mycket. Exempelvis inom musiken så har jag en liten känsla i min kropp att om jag vill tillräckligt mycket så kommer jag att uppnå det jag vill. Visst är det sant till hälften, men så länge jag inte gör något åt det så kommer ingenting att hända. Viljan är bara det första steget.  De sista fyra/fem veckorna har jag haft låååånga samtal med mina föräldrar, främst mamma, hur jag ska figurera ut och omsätta detta i handling. Kan ärligt talat säga att jag inte är så insatt skolan. Visst är det kul att ha kunskap, men inte så pass kul att man måste gå med en ständig oro över om jag fick lika bra som de andra eftersom det ständigt pratas om betyg. Det som stoppar mig är att jag har så fruktansvärt höga krav på mig själv. Det jag gör ska vara bäst. Inte alltid, men oftast. Inom skolan, musik, städning osv. Jag kan väl placera mig själv i kategorin perfektionist. Efter dessa långa samtal med mina föräldrar har jag bestämt att lägga skolan åt sidan för att satsa lite mer på musiken. Kanske inte till fullo nu i början, men successivt. Jag menar, man går väl i skolan för att kunna bli det man vill jobba med? Och jag vill jobba med musik. Så det är väl ganska självklart vad jag borde göra. Visst, om musiken skiter sig och jag inte riktigt har kämpat i skolan så kan jag alltid gå Komvux. Visst det är dyrt, men hellre betalar jag det än att gå med tanken att jag aldrig försökte. Detta kanske blev ett djupt inlägg, men dessa tankar har snurrat i mitt huvud en lång period nu och jag ville bara skriva ner det. Tänk kanske på vad du vill bli om du bortser från dina rädslor. För i slutet av dagen så vill alla ha ett jobb som de älskar, det kommer annars inte fungera i längden.