HEJ IGEN.

Våren börjar sakta men säkert titta fram mellan molnen om dock med ett bakslag eller två och livet känns som något av en slags gröt. Mina konstanter har förvunnit och jag fördriver mest tiden sittandes här framför datorn eller i en grön fåtölj hemma hos Nina.     Fem veckor och fem dagar har passerat. Jag var tvungen att kolla i kalendern för att veta säkert, men inte ens då kunde jag riktigt få ett begrepp om hur lång tid som gått. Ibland känns det som månader, ibland som några få dagar. Ibland känns det till och med som att det aldrig riktigt hänt, du och jag. Som att jag bara låg i någon slags koma i 1.5 år för att sedan vakna upp och sätta mig tillbaka i stolen för att fortsätta sitta.  Något i mig gick sönder den dagen vi avslutade Oss och gick åt skilda vägar. Det var bland det värsta men ändå bästa uppbrottet jag gått igenom. Värsta, för att Vi var det första jag vågat tro på någonsin. Bästa, för att vi ändå var så eniga genom det hela.  Och nu sitter jag och undrar om jag någonsin kommer kunna känna samma känslor igen, om jag kommer kunna låta mig själv älska någon annan. Du och jag var ändå mitt första Vi och sådant hänger nog alltid kvar, eller hur?  Livet lever vidare och någonstans, inom en snar framtid ska jag haka på livet igen och ta emot det med öppen famn, men först måste jag bearbeta, gråta, skrika, prata och till sist hitta mig själv igen. Och imorgon, ska jag inaktivera mitt FaceBook-account.