+++

    Jag känner att jag börjar vända om och gå tillbaka till platsen jag satt på för ett år sen då jag sket i min vardag och vad som hände runt omkring mig. Jag sket i min framtid och levde bara utan planer för morgondagen. Jag blir rädd för att bestämma saker som ska göras. Rädd för att det inte ska gå som jag tänkt mig. Låter bli att planera, för då kan inte något gå fel. Detta är något som jag nästan har väntat på att det ska hända, men nu när det börjar hända så vet jag inte hur jag ska stoppa mig själv från att hamna i det. Jag har så svårt att be om hjälp. Jag har bankat in i min skalle att man ska vara stark och klara av saker på egen hand. Jag visar oftast inte min psykiska smärta. Jag ler och spelar glad istället. Det är det ända jag planerar. Men ibland spricker planerna. Det kan vara något litet som gör det. Ett ord på en skylt, en tanke som plötsligt dyker upp. Då står jag som en annan idiot och gråter och ingen har någon aning om varför.