Kärlek

För ca 2 år sen så trodde jag att jag skulle leva som singel hela livet. Inte för att jag trodde att ingen ville ha mig (som jag trodde för kanske 10 år sen när jag var liten) utan för att jag trodde att det finns ingen som JAG vill ha. Eller jo, kanske att han fanns, men aldrig att jag skulle hitta han. Mina ex är inte vad jag skulle kalla dom perfekta killarna direkt. Jag har blivit både utnyttjad och dom har tröttat ut mig. Så när jag träffade M, ja jag hade väl inte så stora förväntningar, bara träffade han för att göra nånting som man inte gör varje dag. Och ärligt talat så föll jag nog inte för han det första jag gjorde (eller ja, jag halkade på en isfläck det första jag gjorde, men det är ju en annan femma). Men av nån anledning så hamnade jag hemma vid han en gång till, och av vilken anledning om jag nu inte var intresserad?   Idag är jag lycklig, glad och helt jävla till mig för att jag är omringad av den människan jag älskar mest hela dagarna.   Det var bara det jag ville säga, och att jag är lite blödig som saknar han bara för att jag inte får sova brevid han inatt.   Godnatt     P.s jag får ju iallafall sova brevid min bästis inatt, så då är jag inte helt missnöjd. d.s