Viktchock

Om du inte vill läsa om mina patetiska vikfunderingar rekommenderar jag dig att stänga ner sidan. Nu.    Jag har inte vägt mig på hela sommaren. I princip. Ställde mig på vågen en gång när jag gjorde en snabbvisit i lägenheten i Lund för ganska många veckor sedan. Idag "flyttade" jag och mamma från Ljunghusen till Malmö, vilket lite markerade slutet på sommaren för min del. Jag hann inte ens förflytta all min packning genom lägenhetsdörren innan min nyfikenhet drog min in i badrummet och upp på vågen. Jag bokstavligen bet på knogarna de där sekunderna innan siffrorna dök upp på den lilla skärmen. Tjugo sekunder senare stod jag framför mamma ute i hallen med händerna för munnen och sa "Jag tror att jag kommer att få panik". Hon berättade senare att hon trodde att någon hade dött.   Det handlade tack och lov inte om något dödsfall, men något inom mig brast i den stunden. Jag som har ätit relativt nyttigt hela sommaren och tränat regelbundet vägde plötsligt mer än jag någonsin vägt i hela mitt liv. Jag trodde knappt att det var möjligt. Mamma och jag ställde oss ute på terassen. Jag grät och hon tröstade.    Jag vet att detta låter löjligt - ja minst sagt absurt att gråta över - men till saken hör att jag tidigare (och detta är något som få i min närhet vet om) har gått till en KBT-terapeut på grund av att jag mått dåligt över min vikt. När jag gick till henne vägde jag 10 kg mindre än vad jag gör idag, och ni kan ju tänka er att om jag mådde dåligt då så är den här viktuppgången inget jag tar lätt på, oavsett hur trivialt det rent objektivt sett är.   Jag har definitivt inte som målsättning att falla in i det där nästan anorektiska tankemönstret igen. Däremot strävar jag efter att gå ner i vikt. På allvar. Nu ska jag köra stenhårt. Tycker att jag fick en ganska bra start:   Lunch   Middag