Ålderdom

Så sitter man här på demensavdelningen mitt ute i ingenstans. Det trevligaste med det här stället är att det finns gratis kaffe och små kakor i en korg. Och så finns det en fruktskål. Annars är miljön inte så värst upplyftande. Kan ju passa på att berätta - så att ni inte tror att det är mitt minne som börjar svikta - att jag är här som sällskap till en släkting. Vem denna släkting är håller jag anonymt, vill liksom inte hänga ut andra allt för mycket. Just när jag skrev ovanstående rader kom det ut en dam tillsammans med en sköterska. De gick fram till maken som satt här i väntrummet och började prata lite alla tre. Eller ja, det var mest paret som skötte snacket. Och det var så fint att jag nästan fällde en tår.   MANNEN"Vi fungerar så bra ihop. Jag har dåliga ben, men hon kan gå. Och hon har dåligt minne, men mitt minne är det inget fel på!Det tråkiga är att man är så gammal. Jag är 89 år. Det är inte kul."   KVINNAN"Jo, det är kul! Att vi har fått bli så gamla och att vi har varandra. Vi kompletterar varandra så bra!" Det är ju precis en sådan ålderdom man vill ja. Ja, just demensbiten hade man ju kunnat skippa, men att få bli gammal tillsammans med en person som man älskar, och som man i bästa fall har älskat i 60-70 år. Att stötta varandra när benen ger vika eller minnena börjar blekna, och fortfarande kunna vara tacksam över det man har.