Domesticeringen, första delen.

Domesticeringen lär ha börjat i Asien och Eurasien för cirka 5 000-6 000 år sedan av nomadiska folkstammar. Dem började fånga hästarna, tämja och använde hästarna som packdjur.  Med packdjur så menas det att hästarna användes för att hjälpa människan att bära och dra olika saker. Allt från människor till vagnar och olika typer packningar.         Hästens domesticering kan även ha börjat i Ryssland. De ryska hästarna var mer robusta och mer utrustade för det kalla klimatet, dem hade kraftigare päls och var tuffare än dem flesta hästar.Dessa hästar levde i flockar ända från Ukraina till Sibirien.    För cirka 3 000-4 000 år sedan skulle även hästkulturen växa i Kina och Mongoliet där de mongoliska vildhästarna redan fanns. Nomadstammarna bör även ha haft med sig ökenhästar som både fanns vilt och avlades på Arabiska halvön och på de torra stäpperna i Mellanöstern. Nomadernas kontakt med de olika städerna och civilisationerna ledde till att de tama hästarna och kunskapen spriddes. Men även andra civilisationer som inte kom i kontakt med nomaderna lär ha kommit på idén att tämja hästar, bland annat har bevis hittats för detta i Ukraina där de små tuffa hästarna även levde. Men även hästar av lättare, ädlare arabisk typ fanns i området och var mer lämpade för hett och torrt ökenklimat, samt kelternas hästar som hade andra och bekvämare gångarter än de andra hästarna, något som var viktigt för de första ryttarna som red utan stigbyglar.   De första hjordarna av hästar hölls sannolikt i enkla hagar, liknande de som använts i flera tusen år till annan boskap. Gravfynd visar att de första hästhållarna inte höll sig med hingstar utan mest ston, troligtvis för att hingstar har en mer svårhanterlig natur. Avel kan då ha skett genom att man band fast brunstiga ston där vilda hästar syntes till så att dessa kunde betäckas. Denna sorts avel tillämpas fortfarande på en del ställen där vilda eller halvvilda hästar förekommer. De hingstföl som föddes kastrerades eller slaktades för kött. Stona var inte bara lättare att hantera utan gav även människan mjölk.       Hästarna bör ganska snabbt ha gått från att bli jagade för sitt kött till att bli älskade och oumbärliga för människan. Sagor och mytologi från Indien handlade många gånger om hästar och människor begravdes med ett hästhuvud istället för sitt vanliga huvud, en rit som troligtvis spelade på att hästen även skulle hjälpa människan i livet efter detta också.   Arkeologiska fynd visar att tamhästarna spreds västerut från centrala Asiens högplatåer till Europa och till Kina och Japan.   /Saboyna