Mormor! ❤

Jag kanske inte var så där nära min mormor som alla andra har haft turen och vara. Min mormor bodde ett bra antal mil och timmar från mig. Men jag vet ändå hur underbar hon var!   För fem år sen, bara så där tvärt, då kom beskedet att du inte fanns med oss mer. Jag minns att när jag fick höra det satt mamma på balkongen och Louise satt i köket, och väntade på att jag skulle äta. Jag kom ut i köket och berättade vad som hänt, hon frågade hur jag mådde och jag visste inte. Jag var bara chockad, så plötsligt? Jag satt och åt, ingen tår, jag bara åt. Det tog mig fram till begravningen att inse att hon faktiskt var borta, att hon inte fanns hos oss mer. Det var även då tårarna kom. Jag minns aldrig att jag grät något speciellt förrän begravningen, just för att jag inte förstod att det var sant.   Min mormor var en person som jag ville stå nära, hon älskade oss alla. Alla barnbarn, lika mycket trots att dom flesta bodde på långt håll. Hon var bäst på att göra blåbärsrutor, hon hade ett roligt hus med massa saker att leka med och även saften hon gjorde var den bästa även om jag inte tyckte om den. Mormor var för snäll för att vara elak mot, man ville inte säga nej. Jag önskar faktiskt att vi hade bott närmre så jag fått lära känna mormor bättre och fått träffa henne mer. Men det spelar ingen roll, jag vet att mormor skulle vara stolt över mig och mina kusiner över våra val här i livet. Och det spelar ingen roll hur långt bort hon bodde jag älskar henne ändå!