Fy för i helvete, jag går sönder

Sammanbrott på sammanbrott på sammanbrott. Okej, jag fattar, jag är instabil, kan jag inte bara få vara nu? Alla litar på att jag har koll på julshowen, alla tror att våran julshow kommer bli typ den bästa någonsin, och sorry to break it to you, men manuset är inte ens halvfärdigt, bara en film är klar. Och ni tror att vi har gott om tid? Är ni helt jävla dumma i huvudet? Och sen när det inte blir någon julshow så kommer folk säga: Vi började för sent, det är ert fel, ni skulle ha dragit igång det tidigare! Men vad fan är det för fel på er!? Vi började ordna saker i god tid, men praktiskt taget ingen lyfter ett finger för att saker ska hända. Och är det så, då får man nöja sig med att skriva färdigt manuset kvällen innan showtime. Men kom för i helvete inte och gnäll på mig.   Sen så har vi ju det här med gympan/innebandyn. Under gympan idag så får Elin Vängbo ett hårt skott på halsen, vilket resulterar i att hon inte kan vara med och jag får stå i deras mål istället för mitt eget lags. Great. Nu har jag alltså Erik, Leila och Alexander på motståndarlaget. Första riktigt elaka skottet sitter klockrent rakt i mitt ansikte. Mina ögon tåras och alla frågar hur det gick, o.s.v. Det är typ lugnt, förutom det faktum att mitt synfält är suddigt. Nästa elaka skott får jag rakt på munnen och jag är nära att explodera. Jag skrek "lite" åt Erik och Alexander, och jag har inte ens lite dåligt samvete för det. Så arg var jag. Sen, när vi slutat och jag går ut i omklädningsrummet så kommer Frida och frågar hur det gick, och jag fullkomligt exploderar all over the place. Det har jag däremot dåligt samvete för. Men jag förstår inte varför inte Elias kan ta emot ett jävla perfekt pass när jag fortfarande sitter kavr i mål efter att ha räddat två hårda skott med ansiktet?   Sen så har vi ju det här med *insert name here*, som jag hoppas inte läser min blogg... Men igår, när jag var på musik i advent på anderstorp, så visste jag att han inte var där, och jag tänkte som inte mer på det. Men just i början av andra konserten så tittar jag ner i trappen och ser honom runda hörnet. Mitt hjärta hoppar bokstavligen upp i halsen på mig, och det vägrar hoppa tillbaka till sin vanliga plats. Men efter att Linnea lekte hjärnskrynklare med mig, har jag nu kommit fram till att jag, helt omedveten om det, har blivit hals över huvud kär i den här underbara pojken. Jag vill träffa honom, jag vill att han ska se på mig och bara allmänt vara i närheten. Det var helt ofattbart, när jag pratade med honom efter konserten var jag en miljon gånger nervösare inför varje ord än jag någonsin var inför att sjunga nationalsången ensam på hockeyn.   På allt det så har vi betygspress, redovisningar, en massa saker med Chili och hela trasslet med Mia.   Inte ens jag är förvånad längre, jag ska faktiskt erkänna det själv nu. Jag håller på att gå in väggen.