Sörmländska

Sörmländskan är enligt vissa den ursprungliga rikssvenskan, alltså svenska helt utan dialektiska drag, en sorts standardsvenska. En svenska som de som läser ett andra språk eller ett främmande språk lär sig. Rikssvenskan bildades av mählardals- och sörmlands dialekter, det så kallade sveamålet. Det påstods också att den bästa talade svenskan var i Nyköping i Södermanland.   Som Vingåkersbo, vet jag att det finns en hel del ord och uttryck som bara vi använder.  En Vingåkersbo säger att man kartar i träden, det vill säga att man klättrar i träd. Man säger inte kasse, utan kasche, när man menar en plastkasse från affären.  Jag som bor ganska nära både Östergötland och Närke har vissa ord och uttryck från båda dessa dialekter.  Eskilstuna i norra änden av länet har mer influenser från Västmanland där betonar man den första vokalen, ett exempel, jag skulle Aaaldrig göra så. Sörmländskan ligger mitt i det så kallade gnällbältet, ett nedsättande uttryck om Sörmländska och Närkingska. Ett ord som är typiskt för gnällbältet är "träligt", vilket betyder tråkigt eller segt. Ordet uttalas ungefär "träelit". Ett typiskt uttal för gnällbältet är att man lägger till ett lätt framstönat ”e” efter vissa vokaler. Andra exempel på detta är "telefåen", "hae", och "brae".    Jag är glad att jag har sörmländskan som min dialekt, var jag än befinner mig i Sverige så förstår svenskarna vad jag säger. Mamma berättade om en gammal klasskamrat från Halmstad som kom till Stockholm för att börja studera. Första kvällen skulle han köpa korv med gurkmajonnäs. Efter ett flertal försök fick han köpa hamburgare med räksallad, flickan i kiosken förstod helt enkelt inte vad killen sade.  Sådana missförstånd behöver jag som sörmlänning inte uppleva.   Skrivet av: Kristin