Hejdå Capio Anorexi Center!

  Jaha, då var dagen D kommen och påbörjad! Vaknade av min mobil imorse vid 6 tiden, kastade mig in i duschen klädde på mig och städade ur mitt rum! Placerade mina väskor vid ytterdörren och började inse att detta är slutet på min resa här! Traskade in till söta Jenny vid 7 tiden och pussade och kramade hejdå, sorgset ögonblick att lämna henne när vi träffades för drygt 2 veckor sen! Önska henne lycka till och jag tror och hoppas det kommer gå bra för henne! Gick vidare in till Mia och sa hejdå till henne me! :) Sen ner till en alldeles underbar personal "E" och kramade henne hårt och länge medans mina tårar trippade ner på mina kinder en efter en..tillslut stod vi både där i dörröppningen och grät! Usch dehär med avsked är verkligen inte min grej! Tillbaka till lägenheten och krama min underbara kombo "vi hörs", fick ett ursött kort av henne igår kväll! Sen in till villan och kramade alla hejdå där, dom önskade mig lycka till och sa att dom alla trodde att det kommer gå bra för mig i framtiden, att jag kommer lyckas bra där ute!   Sen fick jag bärhjälp och skjuts av en personal, hon hjälpte mig till och med på tåget med min dunderbag..(var nämligen på Gekås i Tisdags och blev typ ett par tusenlappar fattigare, dock en massa saker rikare och detta ledde till en enormt tyngre väska än planerat)Sen slog jag mig ner och grät en skvätt, både av glädje över allt jag vunnit genom att få hjälp med min sjukdom och dels över att lämna alla fina människor jag kommit att lära känna och även över lyckan över att ha klarat mig igenom denna tuffa behandling även om jag velat strunta i det och bara fortsätta vara sjuk.   Igår fick jag en förfrågan av min behandlare också, om jag ville sitta med under ett samtal med en av hennes patienter och typ "föreläsa" för henne om hur min tid på Centret varit. Hur jag upplevde den första tiden, vilka svårigheter jag haft, vart jag är idag och hur jag ser på framtiden idag jämfört för ett halvår sedan när jag kom. Kändes oerhört bra att kankse hjälpt henne, den tjejen är precis som jag var för drygt 6 månader sedan..rädd, osäker och kan inte se någon framtid. Hon tror inte på sig själv, är rädd för vem hon kommer vara utan sjukdomen..tänk att jag satt där för ett halvår sen. Tror det hjälpte mig själv mycket också att få sätta ord och prata om hur det varit då och hur det är nu, kankse hjälpte jag oss båda (?). Kändes väldigt bra iallafall, jag önksar henne all lycka till i framtiden!   Träffade Cim på Stockholms central och vi åt lunch på Waynes Coffe house och fikade tillsammans också! Väldigt mysigt att krama på henne igen! Träffade Elina i Onsdags och pussades hejdå tills nästa gång vi ses! Vännen försök hålla dej flytande! <3   För ett halvår sedan, en iskall dag i februari klev jag och pappa in genom dörrarna till vad som skulle vara mitt hem en lång tid framöver. Jag var frusen, yr, hade hjärtklappning, lågt blodtryck, blodbrist och inte minst näringsbrist. Jag visste inte vem jag var, vad jag ville eller ens vad jag gjorde här över huvudtaget. Tyckte att jag inte var sjuk nog för att vara här, skulle jag ta upp en plats när någon annan behöver den mer än mig? Men jag hade lovat mina föräldrar och andra som brydde sig om mig att jag skulle ta emot hjälp. Att jag skulle kämpa emot det som jag trodde var min identitet : Anorexin. Minns att efter det att Pappa åkt, satt jag på min säng..kände mig ensammast i världen, tjockast över att ha ätit middag och kvällsfika. Stängde dörren till skrubben som var mitt rum, tittade mig i spegeln, klämde på "fettet" och la mig ner och tränade. Inte för att jag gillade det, inte för att jag tycker träning är kul utan för att jag är "tvungen". Hur ont det än gjorde, hur mycket kroppen skrek nej så var det bara fortsätta..fortsätta plåga min sjuka kropp. Tårar rann oavbrutet den kvällen, varför är jag värdelös och inte värd något? Varför finns jag överhuvudtaget? Jag tar bara upp plats, vad är egentligen meningen med livet? Det finns inget hopp, ingen framtid, ingenting. Jag är bara helt enkelt värdelös. Minns hur ont jag hade i bröstet när jag låg i sängen, kändes som jag skulle gå i tusentals bitar. Ångestesten var enorm. Kankse känns det bättre om jag sover på golvet? Det gjorde de, la mig på golvet. Blundade, är det slut? Är det över? Nej, jag är kvar här.   Jag vill aldrig må så dåligt igen, aldrig. Kapitlet är avslutat och jag har idag tagit steget ut i livet, utanför Varberg. Inte som frisk utan som påväg att bli frisk. Jag hat tankar, funderingar, ledsna dagar och jobbiga stunder med mat och träning men skillnaden är att idag kontrollerar jag min sjukdom och inte tvärtom, jag ser möjligheter i mina svårigheter och inte tvärtemot. Jag ska leva bara för att jag är värd att må bra. För att jag betyder lika mycket som alla andra människor därute. Folk älskar mig bara för att jag är Sofia, inte för någonting annat. Jag vet att jag inte är lyckligare med ett Bmi på 12, för det har jag prövat. Vet att jag inte får fler vänner för att min svanskota syns, testat de me. Dom älskar bara mig och inte min sjukdom, jag är jag och det är så Jävla okej! Jag tänker leva och ta varje steg mot friskheten because I'm worth it!   Och jag har så mycket att se fram emot, imorgon ska vi hämta min lilla valp! Och nu ska jag få njuta av min underbara familj och alla mina vänner jag har! Jag älskar dom och dom älskar mig, och det är okej lixom! Jag kan tillåta att dom älskar mig. Tänk att tillåta sig att bli älskad att tillåta sig att njuta och må bra. Jag älskar alla fina människor omkring mig och är tacksam för dom och allt dom gjort för mig. och Sist men tametusan inte minst: Tack varberg för behandlingen ni givit mig! Utan er hade jag troligen suttit o svultit mig och missat alla goda bakverk därute! Wihoo..i'm still alive :D