spontan-ventilation-för-de-undre-funderingarna

Vad som oftast uttalas i den här bloggen tycks vara en önskan att skriva humor, och huruvida jag upplever att jag misslyckas med det. Man skulle kunna dra en parallell till en tendens idag att människor har ett enormt behov att få tala, men allt mindre utrymme att få göra det. Hittills idag har jag varit vaken i ungefär sex timmar, inom vilket spektrat gått från det absurda i ett besök hos gynekologen och en nära på emotionell explosion i likhet med en varfylld finne på hakan.   Besöket till gynekologen var inte alls så absurt och komiskt som jag kanske hade hoppats (kanske för att det utlovades att inget skulle göra ont, men det gjorde ändå en hel massa ont vilket i sin tur startade igång en oönskad spiral av oro som egentligen är helt absurd för det finns ingen orsak till oro, ja-ni-vet-sådär), utan komiken tog plats innan. Jag ska bekänna att jag – liksom många – har lite svårt för att ligga i en stol (som kräver akrobatiska konster för att sätta sig rätt i ) och att inte kunna se vad läkaren gör, men det säger sig självt. Nej, mitt tidigaste triviala bekymmer låg i vad jag skulle ha på mig. Min första tanke var att klänning är bra och strumpbyxor lämnar inte så många tryckmärken men – som min Vinbo påpekade – hur kul är det att stå och tråckla på sig strumpbyxorna igen? Nej, byxor är praktiska men då är det där med strumpor… Jag erkänner; jag känner mig brutalt fånig i att stå i t-shirt och strumpor. Det är en fullständigt absurd kombination av kläder, men likväl är det logiskt den man hamnar i om man bara tar av det som efterfrågas.   Jag kan lugna er med att allt detta löste sig utan problem och jag fick tagit mitt cellprov som utlovat. Att de bredvid undersökningsstolen hade en hink med använda verktyg, vari jag såg både blod och slemm… Man kan ju säga att man har olika idéer om lugnande inredning.