plötsligt-vart-det-februari

Varken jag eller bloggen har gett upp (lögn; jag har gett upp, men förkylningar är inte dödliga för i övrigt friska individer, så jag är kvar). Snarare har orsaken till brist på text gått från att ”ingenting händer” till att ”nu händer brutalt mycket”, och när det gick från mycket till just brutalt mycket så fick jag en förkylning från den andra sidan.   Så i och med att vardagens restprodukter har tagit en fastare form (ja, det var en obehaglig metafor) tar jag med friheten att stapla upp tre stycken punkter för att redogöra månaden januari;   Jag flyttade en del av mitt bohag till ett kollektiv där jag bland annat bor med min VinBo, som det så vackert har fått kallas. Hittills är det inte bara fint utan även väldigt trevligt, och ännu trevligare blir det allt eftersom jag kommer ur rutinerna från boendet i London. Till svårigheterna hittills hör sådant som en fräsande kanin, att mina muggar periodvis är överallt där jag inte är och det faktum att det är trevligare att hänga med huskamraterna än att studera ensam på min kammare.   Jag firade min tjugotre-årsdag med traditionell åldersnoja och blandade skaror av goda människor. Ett nedslag i födelsedagspresenterna är totalt trettiosex stycken toarullar, en teckning av en kanin, födelsedags-sång av kören via telefon och en flaska Barolo-vin. Jeppjepp.   Slutligen i samband med att födelsedagshelgen var över fick jag feber, och i samband med det skulle jag återigen börja på universitetet för att göra rätt för mig. Första veckan var utan krusiduller rätt så kämpig, andra veckan (som är nu) har börjat bättre, men känner mig hemskt i vägen när jag sitter och hostar som en besatt hårboll på föreläsningar och samtliga lärare har tysta och timida röster. För att kompensera för deras tysta ton och min pre-pubertala-med-juvelerna-i-klämm-röst (till följd av förkylningen...) så talar jag med en extra aggressiv ton på seminarierna. Alla sätt är bra utom de dåliga.