ogenomtänkt-katharsis

      Tusen ursäkter senare och med ett välbevarat behov av att tala av sig så skriver jag på slump snarare än ett halvhjärtat försök till genomtänkt reflektion. Självreflekterandet slutförs aldrig korrekt utan istället sitter jag med situationer och andra tråkiga frustrationer som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag vill - och gör - ta visst försvar bakom att jag varit ett hem för hemlösa och extrema förkylningar sen början av januari, som sen byttes ut mot en uppmärksamhetskrävande halsfluss.   I samband med halsflussen kom en bit av extrafamiljen från London och hälsade på; den ena reste så långt som från Dresden, och den andra från Örebro trots jobb och sjukdom. Att ha dem hos mig var brutalt fint, men besöket drev fram den hysteriska sidan hos mig där man trots feber pressar sig till att agera frisk ( det vill säga; Gny och gnäll, nu är jag sleten).   Efter det har jag varit arg på de gamla vanliga tendenserna; att folk subtil-mobbar en till vad de anser är normalt/bekvämt, att folk bestämmer sig för en ensidig bild av en och utesluter därifrån och så - slutligen - individer som är så hysteriska att de ger sig på andra.   Inte att förglömma (såhär i spontan-skrivandets tecken) så står jag fortfarande som ett skeptiskt frågetecken till "problematiken" kring vilket intryck man gör och hur folk uppfattar en. Vad gäller universitets-undervisning så tycker jag utan tvekan att seminarium som ger rum för diskussion och interaktion, som det absolut roligaste (och svåraste) i undervisningen, men när folk uttrycker sig på gränsen till nedvärderande utanför klassrummet angående att man uttalat sig, då kan jag bli lite... ja, vadå? Kanske grundar sig en del av oron kring fenomenet i en sån där konstig relation under gymnasietiden där en klasskamrat som snarare än inte gillade faktiskt ogillade mig, kommenterade inför en redovisning jag skulle hålla själv (eftersom gruppen jag arbetat med alla hade "sjukanmält" sig) med en suck att jag pratade så mycket. Som hämnd sträckte jag redovisningen till en längd av sju minuter.   Nej, kontentan som mina största huvudbry den senaste månaden kanske kan destilleras ner till är en trötthet på den subtilmobbing vi försöker uppfostra varandra med. Om nu min klasskamrat på 25 år tycker att jag säger meningslösa saker så kan han väl antingen säga det, eller närma sig ämnet på ett annat sätt. Inte kommentera med en nedvärderande ton värdig en nio-åring, för när han gör det så tar han fram en nio-årings osäkerhet i mig och jag känner mig inte som en riktig individ igen.