men-jag-kommer-inte-sakna-dammråttorna

    Kanske är det sömnsvårigheterna, kanske är det dammet eller de många isolerade timmarna, men det där med att man blir som mest illa berörd när man just haft det rätt bra känns lika ologiskt varje gång trots att det nästan är faktum och regel.     För ungefär ett och ett halvt år sen resonerade jag som kortast i aktuella blogg vad jag borde, behövde och kanske inte behövde ha med i packningen som skulle flyga med mig i flytten till London. Som det var då så insåg jag tidigt att en väska á 23 kg var gränsen för det som fick följa med och att resten helt enkelt fick stanna och ockupera det som varit mitt sovrum. Nu, i samband med stundande flytt från mina föräldrar (igen) till ett kollektiv i här i Göteborg, så känns inte funderingen helt olikt då det rum jag flyttar till inte är mycket större än det jag bott i hos mina föräldrar och är ombedd att tömma rummet. En massiv utrensning pågår därmed och generellt kan jag beskriva det som packats hittills i några korta kategorier; kläder, böcker, fotoutskrifter samt en espressomaskin.     Denna packning och utrensning har lett till att jag inte bara stiftat bekantskap med monstruösa mängder damm och fler skolarbeten än jag logiskt kan ha hunnit med att producera (med tillhörande stenciler, anteckningar och svordomar. Det är galet vad man hinner anteckna...) utan också med nya sidor av min separationsångest. Att jag har en viss separationsångest har jag varit medveten om länge (ett av mina ex kan jag knappt säga hejdå till efter att under den tid vi var tillsammans så innebar ett hejdå ofta att den ene skulle åka cirka 140 mil bort, och när det kommer till släktingar så blir jag så rädd att säga något dumt att jag hellre går fort därifrån och är oavsett övertygad om att man ses nästa gång på en begravning) men den här oron jag har i mig blir kanske lite mer absurd i ljuset av att jag flyttar så långt bort som tio minuter cykelväg, 20 minuter promenad eller fem minuter med bil.    Och jag tycker det är okej. Att ha ångest och oro alltså (i vettiga mängder, självklart). Vad jag däremot är osäker på är om det är ovanligt (vilket jag betvivlar) eller om det är tabubelagt att trots sin ålder tycka att det är lite jobbigt att flytta hemifrån. För andra gången. Eller om det helt enkelt egentligen handlar om att växa upp och en kommande växtvärk inför att bli vuxen och självständig på riktigt. För att inte tala om att hitta syfte och kontext på egen hand.