man-tycker-att-jag-borde-gått-vidare

Med ens förstår jag liksom vad det är. Det är inte de stora, svåra händelserna som suttit i vägen som någon form av skrivkramp, utan de små, subtila stressfyllda kornen som sitter som fuktig sand i de rörliga delarna i en kamera. Kanske av en väl genom-arbetad tid, inte nödvändigtvis med en god utsaga och slutprodukt. Det är där jag är. Allt damm som ligger och tonar ner det positiva som finns. Tusen komplex som strålar från ett håll, en spegel på två ben för alla mina tillkortakommanden, som viskar i mitt öra att jag har förlorat om jag pratar öppet om det. Att jag förlorade och att jag kommer inte kommer att ses god eller ens ond, utan bara som något fesljummen.   Nej för fan. Imorgon är det jag som går och köper film till kameran, lånar skolböcker och låtsas som att jag inte tänker på speglarna på två ben.  Det får vara nog med chock och apati. Nu.