Känslan av att vara övergiven.

Ofta känner jag mig övergiven, och väldigt ensam.Antingen av familj, släkt eller vänner. Det är en känsla jag inte kan styra över.Ingen kan heller komma att säga att den är felaktig.Känslor har inget facit. Kanske beror denna känsla på bristande kärlek från en fader som lämnat min sida.En fader som ansåg sig ha bättre saker för sig, än att ta hand om sin äldsta dotter.En fader som ansåg att kärleken inte alls är särskilt viktig.Eller så vågade han inte plocka fram den sidan hos sig själv, utan valde stoltheten. Kanske beror det på släkten, som inte umgås med mig av ren respekt och rädslaför mannen de kallar min far.Eller så håller de kanske med honom om att mina misstag i livetinte är värda att förlåtas. Kanske beror det på de oändliga vänner som alla försvunnit ur mitt liv, då de upptäckte att jag inte gick att förändra. Eller så beror det kanske på saknaden av min syster, och relationen vi en gång hade.Den jag trodde ingen kunde ta ifrån oss.