Jag överlevde.

Igår kväll sjönk mitt humör som med närmare jämförelse liknar Titanic (även om man såklart inte får skämta om det). Jag kunde inte få i mig maten som vi båda hade stått och gjort, jag kunde inte ens koncentrera mig på filmen, som jag velat se så länge. Jag kunde inte ens säga med ord vad det var som var så fel.Jag gör sängen sällskap, känner mig plötsligt så lite, så värdelös. Vad är det jag gör, egentligen? Vad som får mig att känna såhär? Jag träffade farmor igår. Hon är duktig på att påtala hur bra det går för de övriga kusinerna, var de har åkt i världen, hur duktiga de är i skolan/jobbet. Sedan är det såklart inte okej att två av barnbarnen har samma intressen - hundar. Jag som aldrig haft hund, kan väl inte vilja jobba med det? Nej! Där passar min ett år äldre kusin in istället. Som faktiskt har jobb på hunddagis. Och har körkort (gratis, då pappan äger bilskolan) och egen bil. Jag är kusinen som får kläderna de vill slänga och skicka iväg för välgörenhet. Jag är kusinen som mår dåligt över att träffa övriga släkten. Jag är kusinen som ingen riktigt kan vara stolt över.Farmor, jag överlevde. Är inte det huvudsaken?