Farväl min vän.

Det finns en anledning till varför jag är livrädd för att lita på människor. Särskilt vänner av mitt eget kön. Jag vet så väl vad de kan gå för, och återigen stämmer mina förutfattade meningar. Ännu en vän är förlorad. Hur mycket vän man nu kan kalla denna människa. Jag borde antagligen vara väldigt glad för hennes skull och visa vilken bra vän jag är, men när man inte kan berätta sanningen från början är man ingenting värd i mina ögon. Jag vill inte ha någonting med liknande människor att göra. Som undanhåller och ljuger fram till det sista, och inte ens kan se en i ögonen och tala om sanningen. Inte ens med personliga ord i ett sms.Jag har avslutat den såkallade vänskapen och jag kan äntligen slappna av. Kanske kan jag även tala om sanningen om denna vänskap? Att jag älskade dig varje gång vi hade djupa samtal över msn, men att jag hatade dig varje gång du kom ner till Stockholm. Du var en plåga att ha i samma lägenhet, och jag är faktiskt inte utbildad butler. Jag är glad att vi aldrig kommer att träffas igen, men samtidigt har jag förlorat en person som kände mig så väl, och vi förstod varandra bättre än någon annan, enligt mig själv. Det är över nu. Jag lär inte sörja det särskilt länge, för vi har ändå förlorat kontakten med varandra. Nu förstår jag varför.