alla hjärtan måste gå sönder ibland

Jag hatar dethär när man kollar igenom gamla arkiv av skolarbeten, anteckningar, bilder och videos och tänker att "fyfan va bra livet en gång var". Inte för att det är särskilt dåligt nu, och det kanske inte var något vidare bra då heller. Åtminstone tyckte man väl inte det då. Men jag hatar att saker förändras. Ibland kan man inte annat än att gräva ner sig i minnen och sakna.    Jag låser in mig drar ner persiennerna och slänger världen på högen av alla saker som jag bojkottar och jag duckar för alla speglar och blundar så hårt jag kan och försöker glömma men hur kan man glömma sig själv?