världens finsate ängel

Talet jag höll för min morfar på hans begravning, jag saknar dig något otroligt    Vi har som sagt samlats här idag för att ta farväl av Björn Stengård som var en livskamrat, en far, en farfar, en golfvän, en morfar. Jag förmodar att de flesta här inne kände min morfar på något sätt och att det då inte kunnat undgå er att att han var en väldigt livsglad, positiv, kärleksfull och glad man som alltid hade nära till skratt och alltid skojade med glimten i ögat.     När mamma berättade för mig att du led av cancer brast jag i gråt direkt och jag kunde inte sluta. Jag befann mig just då ute på Ekön och bestämde mig för att ringa dig trots den otroligt dåliga täckningen. När du svarade var ”morfar” det ända ordet jag kunde få fram, där bland alla halkningar och tårar som kom rinnandes längs mina kinder. Du försökte trösta mig genom att säga -Jag klarar det här ska du se! Tårarna fortsate rinna och tungan var som fastnitad, men jag lyckades tillslut få igång talförmågan och säga Jag älskar dig. Och just då kom det en tant gående med sin soppåse och kollade konstigt på mig, precis som att hon tänkte ”den där tonårskärleken”. Om hon bara visste hur mycket kärlek det låg bakom dessa ord, går aldrig att jämföra med en tonårsförälskelse.  Ja många tankar hann komma och gå under vårt lilla samtal tills det tillslut bröts.     Precis så många tankar hade jag inom mig då där jag stod i en mataffär i Trysil när jag fick beskedet att du tagit ditt kliv upp i himlen. En tanke var att du aldrig kommer få se mig göra mina val här i livet, bli vuxen, att du aldrig kommer få se mig ta mitt körkort, ta studenten eller gifta mig. Men det var då det slog mig, det är du som kommer se mig bäst av alla, det är du som har första parkett.     Något som har räddat mig i all denna sorg är att inte försöka tänka, att inte minnas,  just för att inte känna. Men jag vet att jag gör fel för minnas är allt jag vill. Vi har många fina minnen, du och jag. Resor till Gotland, den spontana bilresan till Italien, Thailand, alla vackra sommarkvällar med god mat, spel, kärlek och skratt, är bara några. Glömma ska jag aldrig göra, för nu är våra minnen det dyrbaraste jag kommer bära med mig på min väg genom livet.     Morfar, du sa hej då alldeles för tidigt, jag trodde aldrig jag skulle få se dig så svag och så liten som du var på slutet. Du var så främmande där du låg i sjukhussängen och jag vågade inte ens ta din hand. Men även fast att du var så svag så blev du arg på oss för att vi inte förstod att du minsann fortfarande var med i matchen. Du kändes alltid så stark, du var en man som jag alltid sett upp till, en man som kommit långt här i livet. Och jag har lyckan att veta att jag kommer gå lika långt och vara lika stark som dig, för du vet, jag har ju ärvt dina fula ben.     Jag hade även lyckan att få just dig till min morfar. Vilken lycka, en liten rund man, med ett stort leende på läpparna, med ett stort hjärta, körandes i sin merza med golfklubborna i bagaget och Iphonen i fickan med appar som Facebook och Wordfeud. Det var så du var, hurtig och med i matchen, världens bästa morfar. Vi hade en mycket öppen relation med dig morfar. Jag kunde nästan säga allt till dig, även om jag inte alltid gjorde det så visste jag att möjligheten alltid fanns där. Samtidigt som vi kunde skoja om allt när igen annan förstod det roliga kunde jag säga ifrån när jag inte delade din åsikt och diskussionen drog igång. Just denna öppenhet är jag glad och stolt över att vi delade. Och jag kommer minnas speciellt en kväll när du, jag, mormor och Robin åt middag på en restaurang här i stan och ni la ultimatumet på bordet. ”Jaha, vad är det som händer i era liv? Nu vill vi veta”, ungefär så lät det. Vi pratade hela kvällen och hade en jättetrevlig trerättersmiddag och det är ett minne som jag alltid kommer ha nära mitt hjärta.      Jag skulle kunna stå här och berätta om våra minnen i dagar. Tex om hur du snarkade när jag sov bredvid dig, om hur du sjöng alla snapsvisor, om hur envis du var både på gott och ont och mycket mycket mer. Men vad jag mer ska bära med mig utöver våra minnen är vad jag lärt mig av dig, speciellt att man ska vara stark, att inte ge upp och att man aldrig ska somna som ovänner.   Även ordspråket ”Att glömma och förlåta är livet stora gåta” är något som har etsat sig fast hos mig efter dig.     Du tog dina sista andetag och lämnade oss på självaste julafton. Du samlande på och hade många änglar. Jag däremot hade ingen, men som jag nu fått. En som är finare än någon annan, jag kunde inte fått en finare julgåva än just denna. Och jag hoppas att du nu vandrar fritt på de finaste ängar av guld som min bror lovat dig och att du slipper all smärta och kanske spelar golf igen.     Vi är som sagt här idag för att säga farväl av dig men det är något som jag aldrig kommer göra, för det sista du sa till mig var ”vi ses igen”, och det gör vi morfar. Inte snart, men om ett tag så P.K.C så länge morfar.