7 februari /farväl avslut hejdå

Jag borde kanske skämmas. Och gömma mig under täcket och aldrig mer vilja titta fram. Men inte ett dugg skäms jag. Inte för hur jag betedde mig eller för vad jag sa. Det spelar ingen roll om det såg ut som en fjortonårig-första-fylla. Jag har väntat på det här. Varje lördag har jag väntat. På att jag ska låta mig själv släppas fri och släppa alla trådar som dras i mig varje gång. Äkta tårar längst mina kinder. En tår för varje hugg i magen jag har fått. Tårar för hur krossad man faktiskt kan vara. Och det spelar ingen roll hur många "jag tänker på dig" sms jag får. För jag vill inte att ni ska tänka på mig och tycka synd om mig eller älska mig för den delen. Jag står vid ett stup och jag kan inte älska fler, jag vill inte älska fler. Jag har hamnat här just på grund av "jag älskar dig" jag är rädd för att älska och jag vill inte älska för det har bara förstört mitt liv och tagit all lycka som jag någonsin har fått uppleva Men tack mina fina, som strök mig över håret, som grät med mig och som delar med er utav era hemligheter när ni ser mig gråta. Jag minns allt och jag tycker om er så himla mycket♥ Och jag hade världens bästa söndag någonsin med personen som betyder mest. Låg bara i sängen hela dagen och köpte massa chips och cola och åtåtåtåt.   Det här är  sista inlägget jag skriver här. Har ingen lust att blotta mig mer för jag var osminkad och naken på insidan när jag fällde alla tårar och omringad av -vi tycker om dig leyla och -vi pratar imorgon. Men vad har ändrats? Allt är precis likadant som innan. Inga ord har uttalats förutom i min hjärna där jag för dialoger i mitt huvud om hur allt ska bli ljust och lyckligt; blommigt och bra. Men jag fryser fortfarande och det är fortfarande rått och kallt. Ni som har föjt med mig i tusen år kan säga till, för jag kommer inte sluta skriva. Flyttar bara ut.   Det var på riktigt. Det var äkta. Det var jag. Det var ingen annan än jag. Och jag är så trött på allt. På hur jag har blivit och vad jag för höra hela tiden. Hur elak jag är, egoistisk, tänker bara  på mig själv, tycker aldrig om någon, ingen egen vilja, ingen tala, alltid sur, alltid si alltid så.   Läs alla jävla rader och ord jag någonsin skrivit. Läs mellan raderna. För ingenting har handlat om mig. Inte på väldigt väldigt väldigt länge. Och jag är så trött på att få höra om allt det där dåliga om mig. Ni känner inte mig. Jag känner inte mig.   Ge mig tre önskningar och jag hade önskat: Att jag var snäll. Slutade vara kär. Alltid vara glad. Där har ni de. Mina tre högsta önskningar som jag rabblar för mig själv varje morgon och försöker få dem att bli till verklighet. Men hur hårt jag blundar med ögonen, hur många gånger jag rabblar det så går det inte. Det är allt jag vill. Sån vill jag vara men det går inte.   Jag ville bara att något något litet litet skulle bli annorlunda. Att något skulle sägas så att luften skulle vara ren och härlig att andas. Men vi är kvar på samma plats och allt är fortfarande en stor fet jävla lögn.   Tack för mig. ♥