FÖRSTÅ SVAREN PÅ OBESVARADE FRÅGOR

Skriver till någon som aldrig kommer att läsa detta.Vet att jag egentligen har tusen frågor att ställa dig. Men varför sitter jag då, helt tom på ord när det väl finns chans att kanske få några svar? Det sitter långt inne. Långt där inne är det undangömt för världen. Undangömt för mig. Jag vet inte ens om jag vill gräva fram de minnena och känslorna... Varför skulle de då blivit glömda och förträngda till att börja med? Men, om jag nu bestämde mig för att jag faktiskt ville ha svar, skulle jag kunna hantera dem? Då måste jag vara beredd. Bära min osynliga rustning utav stål. Då borde väl ingenting rå på mig... Jag är ganska säker på att det är nu när jag kommit så långt ifrån, som jag skulle kunna ställa mina frågor och ta mig an utmaningen. Men det är så mycket mer! Vilken fråga ställer jag först? Ska jag skriva en lista? Det vore väldigt jobbigt att glömma något av det viktigaste bara för att man blir så tagen av stunden. Var möts vi? Neutralt, halvvägs, eller mitt ibland allt som påminner om vad som varit och vad jag och du kände då? För det är aldrig, vi, längre. Det är du, och så är det jag. Och rummet däremellan är oändligt.  Många frågor börjar nog med "Varför..". En av dem består av just bara ordet; Varför?Jag såg upp till dig från dag ett. Trodde blint på varje ord du sa. Så som barn gör. Det är alltså därifrån, till idag. Nu har jag ett helt eget liv, är en helt egen person. Någon som inte har det minsta att göra med dig, förutom blodet i mina ådror. Du känner inte mig och jag känner inte dig. Minns ju knappt hur din röst låter...