Uppdatering

Denna dag har varit märklig, mycket märklig! Jag var som sagt på enheten en sväng på förmiddagen. Jag kännde verkligen behov av att prata med någon men sen när jag väl får göra det så vet jag inte vad jag ska säga. Eller jag vet vad jag vill säga, men det känns fel att ta upp det! Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte där, jag går ju liksom dit för att få prata med någon, aja.  Nu är det förmodligen någon som tänker "ja men va fan ska du inte berätta vad det är istället för att prata skit" Och jo det ska jag göra. Det är nämligen så här att jag känner mig väldigt delad, alltså som om det är två av mig i samma kropp.  Den ena delen strålar av glädje, känner livslust, vill plugga, umgås med kompisar, flytta hemifrån, resa. Det bokstavligen talat bara rycker i hela kroppen av förväntan och nyfikenhet, nyfikenhet på vad livet har att erbjuda. Den handra halvan är lite mer tillbakadragen, känner oro inför framtiden och hoppar högt när den hör ordet ansvar. Den blickar ofta tillbaka på tiden som varit, längtar efter känslan att vara hjälplös, behöva någon som tar ansvar åt en. Fast samtidigt längta efter känslan av kontroll och kicken av att lyckas, lyckas med att svälta. Denna del av mig kan även fantisera och önska att jag hade blivit lite sjukare, att jag inte hade gått med på behandling just då. Hade jag inte gjort det hade det förmodligen blivit inlaggd, och att inte ha blivit det känns på ett sätt som ett misslyckande som anorektiker. Förstrår ni varför jag tyckte det känndes fel att ta upp? Jag har gått i behandling hela hösten, jag borde inte tänka så här! Jag vet hur jävligt det är att vara sjuk, det är mer än ett helvete och inget man önskar sin värsta fiende. Därför skämms jag över att jag ens kan tänka såhär. Men jag vet vad som är rätt, och det är dit jag ska. Och nu ska jag ha mat! Later