Syskonkärlek.

Jag och bror har suttit och spelat tillsammans senaste timmen, han med gittaren och jag vid pianot. Vi har bara spelat, och lyssnat. Inga ord har behövts. Jag är mina syskon väldigt nära, speciellt mina bröder, och det är jag så glad för. Men jag tror att även jag och min syster kommer varandra närmre för varje dag som går. Vi har hunnit ikapp varandra åldersmässigt, och varje gång jag har tagit ett steg bort från min sjukdom, varje gång har jag kommit henne ett steg närmre. Det är hon som jag har gjort mest illa, varit mest förbannad på under de här åren. Hon skulle alltid lägga sig i mig och mina "rutiner" (tvångsmässighet). Hon kommenterade och gjorde allt för att jag skulle inse hur sjukt mitt beteende var. Detta gjorde hon för att hon brydde sig, för att hon ville ha kvar sin lillasyster. Nu förstår jag. Det är så mycket jag förstår, och jag blir så ledsen när jag tänker på det. Jag älskar mina syskon så otroligt mycket<3