Nej tack!

Tryck  över bröstet, klump i magen, obehagkänslor och rastlöshet. Ibland slår det bara till, pang bom från ingenstans. Ångest, över allt och inget. Ryggen värker fortfarande och jag är helt slut efter jobbet. Ska spendera denna kväll i min ensamhet då far åkt till huvudstaden över helgen. Mycket positivt nu, jag vet. Men jag känner mig ensam och orkeslös/värdelsös. Har ansträngt mig hela dagen för att vara glad och trevlig. Så när jag kom hem bara släppte allt, tårarna vällde över och jag föll ihop på en stol i köket. Pappa höll om mig och trösta, kändes så bra! Precis som när man var liten. Ibland undrar jag om jag verkligen klarar av allt vad ett liv som vuxen innebär. Men jag kan ju inte veta förens jag har provat?! Det känns bara så hopplöst.    England 2007. Denna gång jag besöker landet hoppas jag att jag har lite mer energi till att tänka på annat än vad, när och vart vi ska äta. Fina S kommer förmodligen hålla mig sysselsatt hela veckan så det blir nog inga problem ;)