Framtiden

Ännu en dag börjar lida mot sitt slut. Jag mår ganska bra nu och det är skönt. Jag vet dock att det kommer bli tufft längre fram. Nästa vecka börjar samtalen med mor och far, vilket inte kommer bli det lättaste. Sedan är det dags att planera för framtiden, och detta skrämmer mig något otroligt. Jag ser framemot det, livet efter behandlingen, men jag är också orolig och rädd. Jag kommer  fortsätta kämpa mot sjukdomen även efter dagvården (allt blir ju inte bra bara för man har gått klart behandlingen), samtidigt som jag ska försöka skaffa mig ett liv med allt vad det innebär, arbete, socialtumgänge, hobbys mm. Det jag är rädd för är att jag inte ska orka med allt, inte klara av att leva ett "normalt" liv. Att jag ska fortsätta leva inrutat, äta på samma tider, inte klara av att träffa folk, alltid måsta ha saker  på mitt sätt! Jag vet att jag kan klara det, och jag vet att jag är på god väg. Men det spelar ingen roll, för jag vet hur jag har hanterat stressiga och jobbiga situationer i livet de senaste åren och det får mig att fundera. Min kontroll över maten har varit min trygghet och mitt sätt att få känna att jag klarar av någonting här i världen. Så nu när jag för första gången på länge ska stå på egna ben (okej jag kommer fortfarande ha stöd kvar, men ni fattar) så känns det läskigt för jag vet inte hur jag kommer att reagera. Blir det ett ont magplask eller kommer jag att orka? Det löser sig på något sätt, det vet jag. Men varför ska man måsta gå med denna ständiga oro över saker. Nu kom jag också på vad som var anledningen till att jag började skriva om min oro, detta jävla körkort! Det finns inga lediga körlektioner innan vecka 50. Ännu en sak att ha ångest över, gaah!!