Bara du finns kvar.

Ikväll var mamma här och åt middag, hon brukar komma hit när pappa jobbar eller har något annat för sig (nu är han och åker skidor med sin bror). Jag blir förvånad varje gång ilskan inom mig kommer fram, denna ilska som jag känner mot mamma. Och varje gång blir jag lika ledsen, för jag vill inte känna så. Jag beter mig förjävligt mot mamma utan anledning.  Vid dessa tillfällen är det som om det hände igår, allt känns så nära, trots att det har gått så lång tid. Jag kommer alltid bära denna sorg med mig, men jag måste gå vidare. Jag kan inte leva kvar i något som inte längre finns. Jag måste se framåt! Allting löser sig, jag kan inte göra mer än att finnas till och bara vara jag.   "Ibland tror jag att du inte ska orka mer. Jag iaktar varje rörelse du gör av rädsla att förlora dig "