Ensamhet.....

Denna veckan börjar likna värsta depp veckan för mig. Men så är det faktiskt också. Känner mig bara nere. Känns som om ingeting går min väg just nu. Hela min situation har stigit mig åt huvudet på något sätt. Jag är helt fixerad vid tanken på min lilla fling. Tänker på det hela tiden. Varför vet jag inte, kan bara inte förklara det. Sen är det min situation i övrigt som börjar bli lite frustrerad. Imorgon är min sista arbetsdag sen är jag arbetslös. Vad ska jag göra, jag kommer bli helt knäpp. samtidigt så måste jag nog tänka om, jag måste glömma gamla saker och ta ner förväntningarna på mig själv, jag har för höga krav på mig själv. Måste börja tänka postivt igen. Jag kommer träffa den som det är meningen att jag ska träffa. För varför vill jag träffa någon, för att bara ha någon? Jag tror nog att det är så, att det blivit en fixering som bara växer ju mer jag tänker på det. Men jag känner mig ensam. Ibland när jag tänker tillbaka på mitt gamla förhållande så har jag svårt att se att det var jag som var tillsammans med mitt ex. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag är inte samma person då som jag är idag. Vissa saker känner jag att men åhhhh vad det var mysigt, som tex på morgnarna när man hade gått upp gick jag in i badrummet för att duscha och då kunde mitt ex komma och så kunde vi bara stå där och hålla om varandra lite halvt yrvakna. Det var så mysigt på något sätt, jag la mitt huvud på hans bröst och så bara höll vi om varandra. Jag kom till att tänka på det häromdagen att sådana ögonblick saknar jag, just och bara hålla om den man älskar. Sen får jag många kramar från mina vänner men det är inte samma sak. Jag vill ha någon som tycker om mig och vill dela livets svårigheter och roliga saker med mig. Varför tror jag då att allt bara ska lösa sig bara jag blir tillsammans med min lilla fling? Ja en bra fråga, för vem har sagt att det kommer bli så underbart att vi kommer sväva på små rosa moln tillsammans genom hela livet. Nej så funkar det ju inte, men det bara är precis som där är något inom mig som säger att vi skulle ha det bra tillsammans, att vi har mycket gemensamt och att han är en bra kille. Men bara för det så uppstår inte ljuv musik. Jag vet ju genom gemensamma vänner att han tycker om mig men det är liksom bara som kompis, han har träffat mig på fester osv och tycker att jag är en bra och trevlig tjej mer än så är det egentligen inte. Men det är ju en början iaf. Vi vet vem den andra är och om inte annat så kanske det kan bli en bra killkompis. Han visade ju prov på att kunna trösta och prata med mig om jobbiga saker i lördags. Kollade precis på en hemsida där de publicerar foto från utestället där vi var i lördags och där är ett foto på mig o han. Ett foto på han och en av hans killkompisars flickvänner. Sen är där ett kort på han och tjejen han träffade i lördags, hmmm a busy one....Vi får väl se vad som händer i framtiden, vi ska iaf ut och festa lite i helgen också så då kanske vi träffas igen. Och är det meningen att det ska bli vi på ett eller annat sätt så blir så, det är bara jag som är lite otålig.Sista dagen imorgon på jobbet, kommer bli jättejobbigt att säga hej då till alla. Vissa mer än andra naturligtvis. Jag har funderat mycket på vad som har hänt under dessa 16 månaderna jag har jobbat där och kommit fram till att ungefär allt som kan hända i mitt liv har hänt under dessa månaderna och utan en del av mina arbetskamrater så hade jag inte varit där jag är idag.När jag gick in på mitt jobb första dagen i början på april förra året var jag så himla förväntansfull. Var så otroligt glad att jag hade fått denna chansen. När jag hade jobbat där några veckor så vantrivdes jag något så kopiöst att jag tänkte detta blir ett långt år. Men det tog nog ett tag för mig att varva ner efter 5 år som student och jobb under hela studietiden vissa perioder jobbade jag heltid samtidigt som jag pluggade heltid. Sen tar det ett tag att lära känna sina nya arbetskamrater och sen så saknade jag en del av mina gamla arbetskamrater. Efter ett par månader började jag finna mig mer till rätta och tyckte att det funkade bra. När sen bomb nedslaget kom i slutet på januari så kände jag att jag fick ett helt otroligt stöd ifrån mina arbetskamrater. De ringde hem till mig och frågade hur jag mådde de erbjöd mig hjälp utifrån att hantera hela situationen och de kom och pratade med mig flera gånger om dagen för att höra så att allt var bra med mig. Jag hade helt enkelt inte klarat det utan er! Därför känns det extra jobbigt att sluta imorgon. Men när jag ser på den personen som gick in på arbetet för 16 månader sedan förväntansfull och glad så ser jag en helt annan person som kommer ut, även hon förväntansfull och glad men på ett helt annat sätt. Då var jag förväntansfull på arbetet nu är jag förväntansfull på livet! Den personen som går ut imorgon går ut så rak i ryggen som man kan vara med ett bättre självförtroende för nu vet jag att har jag överlevt det sista halvåret då klarar jag mycket. Man lär sig så otroligt mycket om sig själv i en sån här process, jag trodde inte att jag kunde vara så här stark.En sak som dök upp i huvudet på mig det är de här med ensamhet. Även om man sitter ensam i sin soffa en kväll så behöver det inte betyda att man är ensam och man kan sitta på en fest eller liknande med hur många vänner runt om sig och ändå känna sig jätteensam. När jag tänker på det så kom jag på att just den känslan hade jag på nyårsafton, jag satt i ett rum fullt med folk men jag har aldrig känt mig så ensam på mycket länge. Jag tror att redan där omedvetet så hade jag och min fd lämnat varandra men vi såg inte det, vi ville inte se det.Min absolut högsta önskan när jag har träffat min livskamrat är att när vi är på en stor fest med massa folk så ska han känna att jag är tillsammans med den abslout snyggaste kvinnan här i kväll. Jag vet inte varför men så har jag tänkt länge. Att jag vill att han ska säga till mig att jag är så stolt för att just du står vid min sida här ikväll och jag kan inte ha något bättre.Vem vet vad som väntar oss i framtiden? Det är nog bra ibland för annars hade man nog gett upp många gånger om!Vi hörs imorgon!