All by Myself

Nu är jag äntligen igång med min blogg. Har funderat på att börja blogga ett par månader nu och kände att nej nu är det dags. Så vad ska man egentligen skriva om i sin blogg, vill man att någon man känner ska läsa den? Nej, jag vill inte det. Jag har startat den här bloggen för att skriva om mitt liv men ändå vara anonym. Ett sätt för mig att skriva om min vardag vad jag upplever osv. För mig kommer det nog verka som lite terapi, ett sätt att skriva av sig om hur man mår vad man har varit med om idag. Egentligen skulle jag har börjat med detta för ett par månader sedan. Hela mitt "perfekta liv" vändes väldigt plötsligt upp och ner för ca 6 månader sedan. Närmare bestämt den 25 januari. Jag har haft ett väldigt långt förhållande, sedan tonåren och idag är jag 29 år. Det som jag trodde skulle vara ett livslångt förhållande tog väldigt plötligt tvärnit när min sambo sent en söndag kväll berättar för mig att han inte tycker att vi har det bra tillsammans. När han inviger mig i sina planer har han redan bestämt sig för att allt är över. Han vill avsluta vårt förhållande sedan drygt 13 år och separera. Det betyder sälja vår lägenhet som vi har haft ca 3 år dela upp alla våra saker vilket är allt eftersom vi har bott tillsammans i mer än 8 år. Det är helt enkelt bara slut... Inte bara det vi ska ca 2 veckor senare åka på en resa tillsammans med min syster och en gemensam vän. En resa som vi har planerat sedan augusti och som vi alla 4 har sett framemot jättemycket. Allt är bra över.... Här börjar min väg tillbaka till ett ordnat liv igen. Ett liv som jag ska leva helt själv för första gången. Nu efter 6 månader som både känns långa och korta på samma vis. Långa på det viset att det känns som en evighet sedan vi var tillsammans och att det har hänt så mycket sedan januari. Korta med tanke på att det är 6 månader sedan och det låter som jättelänge men jag har knappt hunnit med att fatta att jag har bott själv i över 4 månader nu. Tänk så mycket starkare jag har blivit.... Första tiden var jättejobbig, att göra alla de här sakerna som man brukar göra tillsammans ska man göra själv nu. Jag hade jättesvårt för att gå ut, var rädd för att springa på folk som jag kände. Varje gång man träffade någon man kände som man inte träffat sedan det tog slut gick pulsen upp i 190, vet de om det, vet de inte om det?? Man var hela tiden rädd för vad de skulle säga och hur jag skulle reagera. Många av de vänner som jag under många år har sett som våra gemensamma vänner och en del väldigt nära vänner har jag idag lärt mig att så var inte fallet. Man lär sig väldigt mycket om människor i sin omgivning och sig själv i en sådan här process. Idag har jag kontakt med ca 5 st av våra tidigare gemensamma vänner, de andra har totalt vänt mig ryggen. De kan inte ens hälsa längre. Fester som jag tidigare var bjuden på är jag inte välkommen eller inbjuden till bara för att jag inte är tillsammans med mitt ex. Det största sveket är från en gemensam killkompis som i praktiken har bott hemma hos oss när han hade det svårt, han hälsar inte ens på mig idag. Detta gör mig mer arg än hur mitt ex har behandlat mig. Känner mig inte värd ett skit. Nu vet jag att i nöden prövas vännen och de jag inte har kontakt med idag var inte mina vänner. Historien fortsätter imorgon.... "Man säger så mycket men man vet så lite om sig själv när ångesten och ensamheten kommer" Gonatt