You can\'t spin backwards

Hittade en text jag skrivit inatt och tydligen var det inte två-tre minuter utan jag hade tydligen stått där längre. Om jag inte bara var full och skrev fel eller nåt. Fan vad läskig jag är.   Jag vete faen vad som flugit i mig, jag är konstant deppad och en ful klump av vandrande ångest. Kom nyss på mig med att ångra att jag ens flyttade i första hand, men det är lite sent påtänkt nu. Allt jag upplevt och alla jag träffat - som jag känner just nu skulle jag kunna radera våren för att få spola tillbaka tiden. Det är helt sinnes, helt klart min känslor som tar över. Fast det är ju så. I den här bloggen jämrar jag mig bara för att på något vis försöka lätta på den konstanta ångesten, just nu kring hela huset, kissarna, bäfern.    Stundvis kan jag faktiskt känna mig helt okej. När jag inte tänker på mitt förra liv. Jag har så svårt att släppa det. jag har till och med kommit på mig själv att önska att jag faktiskt hade behållit barnet jag aborterade i januari. och jag känner mig så dum. Lurad av mig själv. Och jag har sårat även den andra parten så otroligt i farten. Jag vet varken ut eller in. Självfallet mår jag extra piss för att jag befinner mig i staden där vi en gång byggde ihop våra liv. Allt jag ser runtom mig, vart jag än går påminner mig om oss. Och varje gång smärtar det. Så. Jävla. Hårt. Med tanke på att vi bodde här... Konstant smärta. Jag ångrar mig, men jag tror jagkommer må bättre när jag flyr ifrån alla dessa påminnelser. Jag måste. Just nu i skrivande stund... Önskar jag bara jag kunde spola tillbaks tiden och bo i huset igen.