Straff

Världen är orättvis. Bara så det är. Alla får inte vad de förtjänar, och nog kan det vara frustrerande ibland. Men det är bara att bita ihop och fortsätta leva. Leva var det ja.   Fast.. på ett sätt tror jag även att världen kan vara väldigt rättvis också. Iallafall för mig. Man gör dumma saker som man kanske inte blir straffad för direkt, men på ett eller annat sätt slår det tillbaks. Som nu. Det senaste halvåret har varit ganska fritt ifrån 'dumma' saker, orättvisa saker, om man inte räknar med att dricka alkohol och spy. För då jävlar har jag dummat mig. Men nu. Nu får jag för gamla synder. Inte har jag gjort något fel, men likväl får jag. Självfallet. Jag menar, hur ser det egentligen ut ifrån betraktares ögon? Fel. Helt sinnesjukt vad fel. Jag kan empatisera, tänka mig in i situationen, och jag skulle nog också vara arg. Äcklad. Besviken. Och straffet jag får motsvarar absolut det felet, det är nästan lindrigt. Om jag bara hade gjort mig förtjänt av det ja.Sen tänker jag att jag nog har gjort något som motsvarar straffet i mitt tidigare liv ändå, så jag tar det. Jag accepterar all kritik och fortsätter. Jag bryr mig inte ens om att försöka rättfärdiga mig själv. Jag kommer alltid vara en dum jävel i någras ögon och jag orkar bara inte försöka framställa mig som rätt. Det är en evig kamp som stjäl tid ifrån livet. Försök fokusera på framtiden Tanya. Dåtid gör dig bara ledsen. Men varför skriver du om dåtid då dummer? Jo... Det är mitt substitut när man inte direkt har någon axel att gråta emot.   Kanske gjorde jag fel ifrån början genom att flytta till ett annat land. Absolut. Ett redan trasigt förhållande var dock priset för att leva. Jag flydde till ett fullständigt liv, men planen backfireade lite. Jag kan inte påstå att jag är olycklig. Jag har nästan alla element av att ha ett bra liv. Det fattas bara ett. Kärlek. Jag lämnade den sidan av mig i Sverige, och hur mycket jag än försöker glömma det har jag alltid en molande känsla av tomhet inom mig. Trots att vi redan var trasiga. Vårat sista halvår var fyllt med sorg, först pga mina fel och sen en kombination av mina tankar och visuella prioriteringar. Nästan hela vintern grät jag i oförståelse och brist på kärlek. Det var tortyr. Så jag fick nog av att gråta. Jag flydde, och råkade lämna en bit av mig själv. Det är ett sorgligt faktum, men jag försöker göra det bästa av det. Under tiden jag bott här på Malta har bäferkänslorna ändå känts ganska bra, av att veta att vi fortfarande var vänner. Fast uppenbarligen inte nu längre. Så det är klart det känns dåligt. Horribelt. Men jag försöker svälja det. Jag menar, jag får betala för mina straff, alltid. Jag betalar bara i efterskott. Nu verkar det som att det blev tre olika inlägg i ett. Ville bara skriva av mig, även om jag skrev om saker som redan skrivits. Yada. Nu känns det bättre.