Själväckel i mängder

Ja. Inte riktigt igår kanske, men jag har på sistone tappat ork att göra..... någonting alls. Har antagligen blivit på tok för bekväm av mig och trots att jag ibland, om än mer sällan än förr, fortfarande får uppenbarelser tar jag mig aldrig i kragen till att skriva. Har blivit helt sjukt slapp, och det känns... obehagligt.Men nu var det ju morgonen jag skulle berätta om. Jag drömde om mycket, men sista scenen jag upplevde innan jag vaknade var att jag inte kunde stå upp, att mina ben vek sig under mig. Jag såg ner på dem och upptäckte att jag var smal som en sticka! Inte därför jag inte kunde stå dock, men jag var en sån där underbart slank flygvärdinna ungefär. Jösses    Så ja, att vakna ifrån den kroppen till min nuvarande kändes... direkt motbjudande. USCH var äcklad jag blev av min egna kropp. Och ansiktet! Jag var svullen överallt och jag ville bara gråta. För några månader sen hade jag iallafall lite återhållning, nu har helvetet brakat löst och jag har typ dränkt min kropp i flöt. Och det syns. Både på vågen och i spegeln. Jag har varit så otroligt äcklad av mig själv, min fläskiga midja de senaste veckorna att det är helt sjukt. Det har dragit ner mitt standardhumör också, så det påverkar hela min värld liksom. Allt känns dåligt pga fulhetskänslan.    Och ändå slutar det med att jag sitter där och äter om kvällen, vareviga jävla dag, för att sen gå och spy upp det och få ännnu en centimeter runt midjan och ett ännu mer svullet ansikte. När fan ska man lära sig    Tänk att det här var jag förut. HERREGUD, HUR FAN KUNDE JAG INTE SE VAD JAG HADE?!