Sår

Korta drag, inatt drömde jag att jag och Emil blev tillsammans igen och att vi åkte hem till hans föräldrars stuga för att käka men inte verkade de heller överdrivet välkomnande. Skev dröm med tanke på att jag lyckats ganska bra att inte låta tankarna gå åt hans håll, det gör fortfarande för ont. Sen gör det även ont att jag inte får veta hur mina kattälsklingar mår, inte svarar han på mina frågor och jag vet fan inte ens om de är döda eller levande längre.Likväl kan jag inte låta bli att bli ledsen för vad han nu verkar sagt om mig, som att han förlåtit mig gång på gång (en och möjligen en halv gång visst, men inte fan ska man spä på det mer?) och attt jag är på många killar i taget. Att höra att han även skrikit ''Du är som din syster''(ej ordagrant) till min sis inför folk kändes bara som en fet käftsmäll av orättvis förolämpning. Jag försöker fokusera på dessa dåliga sidor och tänka att jag aldrig skulle klarat frustrationen över detta ändå, men ibland river bilder upp gamla sår som påminner om den kärleken man en gång delade, och här står man likväl lite då och då med en molande värk i bröstkorgen. Jag kan fortfarande inte höra vissa låtar, titta i vissa bildmappar utan att riva upp sår, och det värsta är att det börjar gå upp mer och mer för mig att jag inte längre kan återvända till varken huset eller mina älskade Katla och Kirke.Bild från våran första vecka med älsklingarna