Please, do something

..under tiden jag skar upp tomater och sallad, tinade tortillabröd, öppnade majsburken, allmänt fixade iordning tillbehören och satte dit skedar, stekte köttfärs och städade matbordet satt Emil och letade/laddade ner film samt kollade facebook. Är det bara jag, eller känns det helt fullkokmligt jävla snett?    Är väl bara jag som kräver för mycket antar jag. Jag har ju alltid fel i slutändan, allt är ju alltid mitt fel. Inte undra på att jag skyllde samhällets alla brister på en enda individ förr, nämligen mig själv.    ''Men säg till honom att göra mer då!''. Kan jag inte heller göra. Då blir han bara sur och pekar på någon av mina egna dåliga sidor, och poff så är det plötsligt mitt fel igen. Som ungefär... alltid. Kanske är det jag som alltid är felet, kanske inte, men bra irriterad och ledsen blir jag iallafall alltid när jag känner att jag får göra sköta det mesta i hemmet om de vanliga dagarna. Nog för att jag också skitar ner, men 90% av all städning är det jag som sköter, samt 99% av disken. Vad gör Emil? Han kör bil och bär saker, fixar allt elektroniskt/tekniskt etc, men det är långt ifrån varje dag (förutom kör bil då, men jag är övertygad om att han hade gjort det även om jag inte fanns här). Och justja, han spelar ju också    Och jag vill bara höra ''kan jag hjälpa dig med någonting älskling?'' lite oftare. Det händer, och vid de tillfällena är jag normalt så ledsen över tanken att jag tackar nej och klandrar mig själv ännu hårdare. Jag vill ju vara en bra flickvän. Önskar bara att han kunde vara lite bättre för mig bara..    Och genast attackerar min hjärna mig själv igen. Det är hemskt att ens tänka så, men det är vad jag känner och det finns ingen poäng i att ljuga om det här i min confessbook. Vet inte hur vi kommer kunna fortsätta om det fortsätter såhär, hur jag kommer att stå ut i tillvaron...