Overcome

Fortfarande like mycket oro men mer tvekan om Memil. Har hört en del som inte låter omöjligt för honom att säga, men vill inte fråga för ärligt - vad fan vinner jag på det. Blir likväl ledsen dock, ifall det skulle vara så. Är kanske därför jag känner mindre saknad, att varesig det är han eller ej bli påmind om vissa egenskaper.Annars flyter det i en rätt låg nivå - jag tänker för mycket och känner känslor jag inte kan sätta ord på. Vet inte längre om det är saknad, tragisk nostalgi eller förtvivlan. Kanske allt, kanske inget. Jag går runt på mina tomma tider och bara känner en ångande klump i magen av denna obehagliga känsla. Ibland funderar jag - borde jag ha stannat i huset? Jag skulle sannerligen ha sluppit dessa känslor, men frågan är om jag inte hade känt av depressionen på något annat vis.Jag vet att det kommer ta tid att lösa klumpen, men jag var aldrig beredd på att det skulle tära såhär på en. Jag har aldrig riktigt haft ångest för relationsslut förut, så det här är nytt. Är väl såhär det är. Jag tror att det faktum att vi aldrig sa att det var 'slut för evigt' spelar sin roll också. Hur hopplöst jag än vet att det är känner någon korkad jävla del av mig att det fortfarande finns en chans. Den dumma, tunna tråden som håller mig kvar. Borde bara kapa den, men samtidigt vill någon del av mig inte det. Korkade jävla del som hoppas tillbaks till det förflutna någon gång i framtiden. Förbannade hordel.Självklart är jag medveten om att jag fortfarande befinner mig i ''komma över-stadiet'', och att det antagligen är menat att vara såhär jobbigt. Jag önskar bara att mina olika sidor i mig kunde sammarbeta lite bättre med varann istället för att fullkomligt slita mitt mind i stycken.