Om hemresan från Sthlm samt om mitt tycke om att ta hänsyn till andra

Jaha. nu sitter jag på bussen hem från stockholm efter dag med jobbig morgon. Förstår mig inte på Kristin denna gången, jag blir så irriterad på att hon ständigt ska skylla allt på mig. Visst, vi hade gjort upp att jag skulle åka till hotellet klockan tio, men är det förbjudet att ens fråga och ge ett annat förslag utan att bli blamead ? Vad i helvete har jag gjort nu för fel ? Jag ansåg att Jennys förslag om att de skulle plocka upp mig i Bromma ar bra, och därför lät jag henne ringa och fråga. Kristin hade väl kunnat säga ''nej, vi gör som planerat'' redan från första början ? Varför ska det bli en sånt jävla liv för att vi bestämt något, men att jag frågade om annat ? En fråga skadar väl inte så mycket ? Och att hon sedan är arg på Jenny, hon ville för i helvete bara hjälpa till eftersom bilen ändå måste passera Bromma. Varför åka österut när vi ändå ska västerut ? Jag förstår mig verkligen inte på henne, och jag blir så jävla irriterad eftersom jag vet att denna gång var det inte mitt fel att det blev som det blev. För en gång skull, så vet jag det, även om jag fortfarande känner mig som världens uslaste nuisance för Jenny och deras familj som var så snälla och skickade mig pengar att ta en buss. Citat: ''han har för helvete tagit ner henne till Helsingborg, och då ska han fan ta med henne upp''. Jaså ? vad blev det av det nu då ? Jävla fint att hon åkte utan mig för att hon är så jävla pms. Jävla fint att jag bor kvar i huset med hennes jävla humör för att det inte finns något bättre. Jävla jävla jävla fint, helvete vad jag längtar, helvete vad skönt det kommer att bli att flytta till eget, helvete vad skönt att komma ifrån.Alltid ska jag ta hänsyn till andra. ''Tänk på att hon kanske tar efter dig, tänk på att Jesper kanske får något anfall, du måste kolla honom om du hör nåt'', visst, det är väl förståeligt att jag måste göra ! Men varför känner jag mig särbehandlad ? Är de bättre än mig ? Är de mer värda ? Mer ömtåliga ? Instabila ? KNAPPAST, om jag får säga vad jag tror. Jag är för helvete självmordsbenägen dygnet runt, men jag får väl skylla mig själv för att jag inte visar något. Vad hjälper det att visa något ? Att jag är en crybaby, att jag är en vekling, och det får ingen i världen se.Även om det vore skönt att bara släppa loss och överlämna sig ansvaret över sig själv en stund. Att få vara som man är, att få tänka på sitt eget bästa utan att oroa sig för att man måste ta hänsyn till alla andra hela tiden.Maten irriterar mig mest. Dem kan Kristin stå och laga olika mat åt, De får äta annat om de vill, men om jag någonsin börjar laga till något annat än det som finns blir folk genast förbannade. Inte om det skulla vara Evelina som pillar med någon hälsomacka, nej henne ska vi ta hänsyn till. Jesper gillar inte fisk, så vi gör något annat åt honom. När är det någonsin ''Tanya kan inte äta panerat pga hennes ätstörning, vi gör något annat åt henne så hon kan äta utan ångest ?''. Varför är jag alltid det svarta fåret ? Varför är det alltid jag som gör allt fel ? Varför är det alltid jag som ska ta fucking hänsyn till alla andra ? Vem är det som ska ta hänsyn till mig ? Vem är det som någonsin ska tänka på att jag finns som människa med instabilare känslor än michael jackson själv ? Ni vet, allting sårar mig djupare än vad det syns. ur högtalarna: Death cab och Mew