\'\'Oduglig, lat, vill inte jobba, värdelös människa\'\'

''hörde du vad de sa om dig eller?''Nej, det gjorde ja inte, och jag vill inte veta heller. Det var uppenbarligen inget bra vilket märktes på tonen, och vilket även var helt och fullt onödigt att säga. Klart som fan fantasin skenar iväg och man undrar vad folk nu talar och tycker om en som är tabubelagt. Oduglighetskänslorna tar över som det så ofta gör eftersom jag inte duger till någonting enligt folk vardagliga småpikar som lägger sig på hög inom mig och gör mer ont än vad det tänks på. Och nu när jag inte orkade hålla leendet uppe på en familjemiddag, då ska det minsann viskas. Jag har så mycket ont inom mig jag försöker glömma bort, men jag orkar inte vara ständigt glad och sprallig utåt. Det går bara inte ibland. Både kroppen och psyket måste fan också få slappna av.  Hemma-mig är fan inte mitt bra jag någonstans... Det drar ner mig något så förbaskat när jag kan vara carefree och lättsinnig när jag är ute och verkligen känner att jag lever ett liv. Ett liv som inte finns där jag hålls nu. Inget emot pojkvän eller så, men jag har kommit in i en period av vantrivsel och vingklippta känslor som misstolkas för ytlig surhet vilket bara förvärrar hela jävla situationen. Tur att jag har någon som kan stötta upp mig i dessa perioder, som påminner mig om att vara glad, tröstar och får mig att le istället för att bli arg på mig för mina misstolkat ledsna stunder. Jag har sån himla tur att ha dessa två vänner att  leda mig genom mörkret.