och herr Hattifnatt räddar igen

Har glömt att skriva det, hur kan jag glömma en sådan viktig sak, dumma dumma mig, men iallafall, jag känner lycka trots att dagen doftat kaos sen jag vaknade, lycka lycka lycka för att Blöt äntligen kom till min undsättning när jag höll på att sjunka som snabbast. Har jag gråtit så hemskt någon gång tidigare ? När jag var i Helsingborg kanske, men då var jag så konstant hög på både droger och känslor att det nog inte riktigt räknas. I vilket fall, min älskade Hattifnatt kom och rädade mig, förmodligen omedvetet, men ändå, och jag kände att jag minsann klarar av att leva lite till, för honom, för våran skull.    Han må verka vara bortom all räddning i nuläget, men om han fortfarande lever tills jag flyttat till eget, så jävlar ska han få flytta in så att jag kan hjälpa honom att försöka reda upp sin garnhärva till liv. Hold onto the ideas, they're the only future thoughts you have left.