Last goodbye

Var till huset och träffade kissarna igår. Självklart kändes det inte kul att åter gå i rummen där man en gång älskat så passionerat. Tomt. Så tomt. Turligt nog var hans mor med och låste upp och pratade och det kändes så himla skönt att veta att hon fortfarande var lika vettig och tog inga sidor. Det ändes s otroligt bra att hon log åt mig på samma vis som vanligt, det va r väl det som hindrade mig att grina i huset. Det var liksom inga hard feelings när hon var med. Klappade på kissarna, filmade dem lite för av vad jag antar var deN sista gången jag någonsin fick se dem. Aldrig mer ska de ligga på min mage och mysa, aldrig ska de krypa in under täcket som de gjorde när jargong Emil låg i sängen.    Appropå Emil, hade tänkt röja bland husgrejförutsebart på kvällen, men det Tog stopp när jag hittade foton han skickat med. Foton av oss tillsammans. Jag blev så ledsen. Jag fördes tillbaks till den tiden i minnet och det bara gick inte. Jag kunde inte rota mer. Vissa filmer och så hadejag mer än gärna lämnat i huset, bara för att veta att någon liten del av mig fortfarande finns kvar där, men .. Åh. Jag fattarinte.    Lättare blev det inte heller av dagboken jaghittade. På sista sidan jag skrivit i stod det någon text om honom, antagligen hade vi precis bråkat eller så men det avslutades med ett ''..men egentligen vill jag bara falla ner på knä och bönfalla honom om att inte lämna mig. Han är ju min värld''. Han var min värld. Jag behöver gå vidare. Jag är s sorgligt medveten om det. Men var är jag nu?