I know nothing

Som ni ser (vem som nu ens läser den här bloggen) hade jag min första period av klassisk heartbreak. Nu har det dock dröjt en jävla stund sen sista inlägget, vilket betyder att jag kommit över det (skriver typ bara här när jag downar). DOCK. Allt är fortfarande inte bra. Jag verkar ha bytt ut emilångesten med någon form av ''skiter i allt, festar sönder, ligga runt'', som något jävla sökande efter närhet. Jag jagar numera folk, och min vän berättade för mig att jag verkade söka kärlek. Kärlek lol? Jag är mycket väl medveten om att jag inte kan förvänta mig något djupare ur one-night stands, men sen hon sa det.. Fan. Innerst inne letar jag nog efter någon speciell, som kanske tycker om mig lite extra, lite extra intresserad av mig som person. Chansen att hitta det ute i bardistriktet är självklart inte stor, men fan så större än att sitta hemma ialf. Alkkoholkonsumtionen ligger på topp, har i princip festat sönder varje dag i 1.5 månader och jag förstår inte hur min kropp klarar det. Egentligen vill jag faktiskt ha en normal, vit vecka och bara läka, men likväl drar hjärtat mig ut för att söka bland nattklubbarna.Sen behöver jag egentligen prata ut med Lucas om hans obesvarade känslor till mig, men jag klarar det inte. Jag bara ger fan i det, när jag vet att han går igenom exakt samma sak som jag gjorde med emil om inte värre. Han är min vän, men jag orkar bara inte. Jag vet inte vad jag ska göra liksom, så det slutar med att jag inte säger ett pip, knappt vardagligt tal. Och jag vet hur hemskt det är emot honom och jag avskyr mig själv för att vara en så otroligt stor fitta, men jag klarar det bara inte. Jag har hamnat i en fas i livet där jag inte har någon kontroll längre, över något alls. Där jag ser vilka fel jag gör, men är okapabel till att faktiskt göra något åt det. Ingenting.